Tillbaka på ruta ett

Så nu är vi tillbaka där vi började i Karibien, nämligen i Rodney Bay. Vi vände på Grenada och på vägen upp återbesökte vi några favoriter. Men vi gjorde också en ny bekantskap och det var Petite Saint Vincent. Den ligger strax utanför Union Island och är en privat ö med en semester resort. Alldeles i närheten ligger kanske den mest fotograferade ön i detta område, Mopion Island som är en ytte pytte liten sandö med bara ett parasoll.

Mopion Island

Sedan blev det naturligtvis ett stopp på Tobago Cays igen och denna gång var det helt vindstilla. Så det blev mycket snorkling ute på revet och det var som att simma i ett akvarium.

Helt stilla på Tobago Cays

Ett annat ställe som vi gillar är Marigot Bay och där ingår hotellets alla faciliteter i hamnavgiften. Vi passade på att gymma och bada i poolen och eftersom de har ett mycket bra Wi-Fi så har vi tittat på ”På Spåret” på SVT Play.

Vi gjorde ett stopp i Bequia också

Promenaerade till fortet och tog kort över Admiralty Bay/Bequia

Och en promenad till ”Pottery” gjorde vi denna gång

Här i Rodney Bay har vi roat oss med att städa och byta toalettpump, det senare är ett ganska regelbundet jobb som vi gör ca varannan månad och rensar samtidigt rören med ”white vinegar” som är 5%-ig ättika och rören blir som nya.

Sedan har vi även umgåtts med Litsmars som också de är från Resarö. De korsade Atlanten 2012 och sedan sommaren 2016 är deras båt i hemmahamn. Nu är de här på semester och återser några av sina favoritöar.

Rompunch på Litsmars balkong

Efter närmare 3 månader i Windward Islands är det så dags för oss att lämna och gå till Leeward Island. Vi ska bara göra ett snabbt provianteringsstopp på Martinique sedan vidare till Dominica där Leeward börjar.

Jeanette & Fredrik

Vändpunkten

Grenada blir vår sydligaste ö för denna gång och nu är det dags att vända norr ut. Vi har bl a ankrat i Prickly Bay som är en populär ankringsvik och där finns ett stort seglingscomunity. De har ett radionät som sänder varje morgon på VHF kanal 66 och där avhandlas olika saker t ex hälsas nyanlända båtar välkomna och de som ger sig av har möjlighet att säga hejdå via radion. En morgon höll vi på att sätta kaffet i halsen för det var en båt som ville säga hej då, för nu var det dags att röra på sig – efter 8 år!

Frukt-, grönsak- och kryddmarknad

Även här finns det en ombudsman – Kul med svenskt låneord!

 I Prickly Bay har vi umgåtts med våra kanadensiska OCC- (Ocean Cruising Club) kompisar Helen och Niel på Milvina och vår estniske ensamseglare Arno dök upp som gubben i lådan. Honom har vi inte sett sedan Cascais i Portugal, så nu har vi en inbjudan till Estland i höst. Arno dök upp när vi satt och småpratade med Monika och Tommy på Sunbeam och dem har vi inte sett sedan Lanzarote. Så du förstår att även seglingsvärlden är liten.

Promenadvägen till St George från Port Louis

Grenada har varit både en fransk och engelsk koloni och så sent som 1974 blev de självständiga från England. På Grenada bor det 110 000 personer och ön är den största inom Windward Islands. Vi ville se så mycket som möjligt av ön så vi hyrde bil och såg oss omkring.

Fredrik hittade en kollega på ön

Under två dagar körde runt på ön i två olika bilar. Vår första hyrbil hade lite jobbigt i uppförsbackarna och när det var riktigt brant kunde vi gått fortare, så vi var tvungna att byta till en som det var lite mer sprutt i, och den var något gungig eftersom stötdämpana bak hade sett sina bästa dagar. På Grenada är det vänstertrafik och vägarna är krokiga och med många potthål, vägren består oftast av ett väldigt smalt och djupt dike eller ett stup. Grenadierna kör som biltjuvar, de tutar och kör om både i kurvor och i uppförsbackar. Detta i kombination med vänstertrafik ger en viss puls höjning för både förare och passagerare

St George sett från Fort Fredrik

Vi var naturligtvis tvungna att besöka Fort Fredrik fast det var inte speciellt mycket att se men vi fick en bra utsikt över huvudstaden St George. Vår guide Alice in Wonderland berättade bl a om orkanen Ivan som orsakade mycket stor förödelse år 2004. 80% av Grenadas infrastruktur ödelades, kryddindustrin och turistnäringen drabbades hårt och 90% av alla hus förstördes. 300 fångar flydde när fängelset från 1800-talet kollapsade, men efter 14 dagar återvända samtliga fångar frivillig.  De insåg att de hade bättre möjligheter att överleva i fängelset eftersom man där har självhushållning. Vi gjorde även en hike till Concord Falls och tog oss fram till det övre fallet och det finns dokumenterat i filmen nedan.

Alice in Wonderland tv i bild

Och till sist var vi på chokladprovning på Belmont Estate.

Chokladläraren

Chokladtorken

Snart framme på Spice Island

Men först börjar vi med en världspremiär ”film time” på engelska.

 

Våra brittiska vänner, Mandy och Frank på Infinity B seglar svenskt, en 46 fots Najad som de hämtade i Henån, och under den senaste veckan har vi seglat och druckit afternoon tea tillsammans. De (och vi) är förvånade över hur många svenska båtar vi stöter på hela tiden. Lägger vi sedan till de norska och danska båtarna så tror de att hela Skandinavien är här och seglar. I förhållande till storleken på våra länder så har de helt klart rätt, vi är många som är ute och seglar.

Afternoon tea med Mandy & Frank

Vi har promenerat runt på de flesta öar vi besökt, vi tycker det är ett bra sätt, om än varmt och svettigt, att bekanta sig med öarna.

Kryssningsfartyg har med sina egna parasoller och solbäddar i Saline Bay/Mayreau

En färgglad bar i backen upp från Saline Bay på väg tillbaka till Salt Whistle Bay/Myreau

Salt Whistle Bay/Mayreau

På Tobago Cays upplevde vi hur det är att ligga för ankare i 10-15 m/s utan skydd från någon ö och endast ett rev som bryter Atlantens vågor. Vi sover i fören och där lät det som att vi var ute och seglar när vattnet forsade runt fören. Men det är bara att lita på ankaret och sova gott, vi har fuskat lite och använt appen ”Drag Queen” för att sova tryggt (ankarlarm som larmar om vi flyttar oss i förhållande var vi ankrade). Vårt ankarsegel har även fått visa vad det går för och vi måste faktiskt ge det högsta betyg. Nu när vi har ankrat i så här pass stark och ostörd vind har vi legat otroligt stilla vad det gäller att svinga på ankaret och ankarseglet har även stoppat det eventuella rullande som uppstår. En annan sak som också är bra med att ankra i mycket vind är att vindgeneratorn har levererat, så vi har fulla batterier hela tiden!

Atlantens vågor möter rev på Tobago Cays

Ankarsegel

Ett topp, den bestiger vi – Tobago Cays

De är lite svåra att upptäcka – leguan som mumsar på bladen i trädet

Windward Islands (Lovartöarna) – Martinique till Grenada
Tittar man på kartan ligger Karibien som i en båge från Florida i norr till Venezuela i söder, och Windward Islands ligger i den södra delen och här har vi tillbringat två månader. Att segla bland Windward Islands är en dröm, öarna ligger nära varandra och det blåser alltid från öster så det går att segla både söder och norr ut med vinden in från ”rätt håll”.

Vilken skönhet!

Martinique, St Lucia, St Vincent och Grenada är de största av Windward Islands, de har höga berg som fångar molnen och finns det regn i dem så regnar det, och på dessa öar finns det tropisk regnskog och ett frodigt landskap. Det har regnat lite mer eller mindre varje dag sedan vi kom, det gör inte så mycket eftersom det är så varmt, men på natten blir det lite jobbigt eftersom vi vill ha luckan öppen när vi sover.

De många och små öarna som ligger mellan St Vincent och Grenada är torrare än de stora öarna och har fina vita stränder och kristallklart vatten med fina rev att snorkla på.

Snorkel dags – Tobago Cays

Frank med våra jollar – Tobago Cays

Fin snorkling

Lite kort historia – Windward

Den europeiska koloniseringen av Karibien började med Columbus och under många år därefter krigade britter och fransmän om öarna, St Lucia (med invånare) bytte ”ägare” inte mindre än 14 gånger! Plantageägare skapade sig stora förmögenheter på sina sockerplantager där kidnappade slavar från Afrika tvingades att jobba. När slaveriet förbjöds föredrog de flesta fd slavar att inte jobba på plantagerna utan istället försörja sig på fiske och jordbruk.

Martinique, den nordligaste av Windward Islands, var nästan alltid i franska händer och även idag tillhör ön Frankrike och är därmed medlem i EU. St Lucia, St Vincent och Grenada är fd brittiska kolonier och nu självständiga nationer.

Den huvudsakliga sysselsättningen är turism, jordbruk och fisk, just turismen menar de har gjort mycket för öarna de senaste 30 åren. Rom produceras på nästan alla öar och Martinique har en stor Romindustri med smaksatt produkter ”Rhum Agricole”. På kryddön Grenada har de traditionellt odlat muskot och kakao. St Lucia och St Vincent har haft sin tyngdpunkt på bananer som de fått ett bra pris på genom en gynnsam garanti med Storbritannien, men denna blev upphävd eftersom det strider mot EU:s handelspolitik. 

Mangroveutflykt

Ett vrak som lämnats i mangroveträsket men som ser ganska bra ut på bild

De senaste dagarna har vi varit på ön Carriacou, vi ankrade i Tyrell Bay och gick till Hillsborough och hem tog vi lokaltrafiken, små minivans som far fram och tillbaka och tutar hela tiden. Det är bara att vinka till dem och finns det plats så stannar de och det är bara att klämma in sig, suveränt!

Imorgon lämnar vi Carriacou och seglar ner till Grenada som blir vår sydligaste punkt för denna gång, sedan vänder vi och går norr igen.

Vackert hus som vi såg på väg till Hillsborough

Blues och dyk

Nu har vi varit på både Mustique och Bequia. Vi promenerade runt hela Mustique och på ett par timmar hade vi sett det mesta och det var både vackert och exklusivt. Så här års är ön öppen för allmänheten att vandra runt på, annat är det 3 veckor före och efter jul då husägarna ”the rich and famous” vill ha ön för sig själva. Men på Basil’s Bar kan man alltid få en drink och en god bit mat. När vi var där var det bluesfestival och värd för eventet var Mr Basil Charles himself, här är en intressant story om Basil i Daily Mail (klicka på den blå texten). Av de drygt 100 villorna som finns på ön går det att hyra 75 av dem, och kock ingår! Villan Les Jolies Eaux ska ha tillhört Princess Margret och går att hyra för 30 000 USD/vecka, som hittat!

Vi såg många enormt stora villor på Mustique.

Pink and Purple houses och mitt emellan ett bageri

Bushpoint till höger i bild

Vy på viken från ett annat håll på Mustique

Mustiques flygfält och flygplats

Under veckan på Bequia har vi promenerat runt nästan hela ön och passat på att dyka på rev och vrak, härligt och ganska klart i vattnet. Admiralty Bay på Bequia är ett naturligt stopp när man seglar söder eller norr ut, så det ligger ofta ganska många båtar här, och just nu hela sju svenska båtar. Vi har gjort många nya och trevliga bekantskaper och några kommer vi träffa på igen när vi vänder norr ut efter Grenada.

Admiralty Bay på Bequia

Seglingsvärlden är bra liten, samma dag som vi lade till i Bequia kom den tyska båten Hera och lade sig bredvid oss. Vi träffade dem första gången i Marigot Bay och båten är en riktig  klassisk skönhet. Vi fick reda på att de ska upp och segla Antigua Classic Yacht Regatta http://antiguaclassics.com/v1/index.php/2017-entries/, så nu har vi fått ytterligare en anledning att segla till Antigua. Förutom den vanliga besättningen om bord på Hera, Sophia, Claas och deras 8 månader gamla dotter Daphne så är Sophias kompis Vicky ombord i ett par veckor. Vicky tävlade för Tyskland i OS/Rio i 49:ers och hon känner Cecilia som är dotter till min syster Jessicas väninna – wow vad världen är liten!

HERA

Om du är intresserad av lite bilder på vår segling från A Coruña så har Fredrik gjort ett jättefint bildspel som du hittar under BILDER/Bildspel 2016. Och inom kort har Fredrik lovat att klippa ihop en dykfilm!

Imorgon seglar vi vidare söder ut mot Myreau tillsammans med Mandy och Frank på Infinity B, och när vinden lägger sig lite till åker vi ut till reven vid Tobago Cays och snorklar/dyker.

Här är en karta på var vi varit så här långt i Karibien.

St Vincent – sorgligt men sant

Vi hade hört att St Vincent har problem med kriminalitet, men vi var ändå nyfikna på Blue Lagoon och Young Island.

Första natten valde vi att tillbringa i marinan Blue Lagoon, det var bekvämt för där finns tull och immigration så vi kunde lätt checka in i landet St Vincent och Grenadinerna. Marinan och hotellet var i sig helt OK, men brygganläggningen hade sett sina bästa dagar. Hamnkaptenen bad oss att inte hoppa ner på bryggan och vi förstod honom när vi såg i vilken kondition plankorna var och det saknades knapar/ pollare lite här och var. I övrigt så var det inte värt pengarna att ligga i marinan, vi fick en rullig natt med mycket slit och ryck i tamparna.  Vi beslöt oss därför att lägga oss på en boj precis utanför Young Island och dess hotellanläggning i hopp om att vi skulle vara trygga där.

Vi låg ca 50 m från sandstranden och den brygga, där den lilla passbåten som tar gäster till och från hotellet, lägger till. På lördagskvällen var det ett trevligt steel band som spelade vid hotellbaren så vi beslöt oss för att åka in med jollen och lyssna och se lite bättre.  När vi efter 1,5 – 2 timmar återvände till båten upptäcker vi att det är blött på durken. Självklart blev vi fundersamma, hade det kommit en regnskur som vi inte noterat och hade vi då glömt någon lucka? Efter ett tag förstod vi att vi hade haft ovälkommet besök! Någon hade kommit simmandes, klättrat upp i fören och tagit sig ner i luckan i fören som var stängd, men tyvärr inte låst från insidan. Vi blev av med två stycken Iphones (en var visserligen en backup iphone), Fredriks dykklocka och vår stora LED ficklampa. Vi hade kunnat bli av med mycket mer, datorer, Ipads, kamera mm, för allt låg i princip framme och väl synligt.

Mannen som kör passbåten var mycket hjälpsam och ringde polisen samt körde sedan ut dem till vår båt så att de kunde skriva en rapport.

Kriminalitet av detta slag är ett stort problem för St Vincent och dess turistnäring, många seglare väljer i dag att bara segla förbi St Vincent och det gör de rätt i! Vår mooring/boj kille, Jimmy, var mycket bedrövad och han berättade att hans ”bojaffärer” har minskat rejält och han är mycket bekymrad för framtiden.

Vi har rapporterat händelsen till Caribbean Safety and Security Net, en organisation som förmedlar denna typ av information via e-post till ett stort antal långseglare. Så m a o, dålig publicitet för olika hamnar och ankringsplatser sprider sig som en löpeld.

St Vincent har ett stort arbete framför sig för att komma tillrätta med sina problem och att tvätta bort sitt dåliga rykte, sådant brukar ta lång tid. Det är synd för det är en vacker ön som har så mycket potential och nu ska de också få (eller har redan) en internationell flygplats som innebär än fler turister som kan bli rånade!

Vi har lärt oss en läxa, men som sagt det kunde ha varit mycket värre.

Nu lägger vi detta bakom oss och drar vidare till kändis ön Mustique.

Fort Duvernette

250 stora trappsteg!

Jättefin utsikt

Det finns olika storlekar på jollar, vår är tv i bild

De har även större vattenrutschbana

Nu är vi redo att ta oss an södra delen av Karibien

På något vis hamnade vi i någon form av mentalt vakuum efter Atlanten överfarten, vi har saknat vår upptäckarglädje och nyfikenhet. Det är först nu som vi förstått att det nog var en större mental påfrestning än vad vi trott att göra denna överfart. Men nu efter att vi haft vänner på besök har vi återfått både nyfikenhet och upptäckarglädje. I helgen hyrde vi bil och körde runt på Martinique och turistade. Vi var inte ensamma, på söndagar verkar halva Martinique vara ute och träna för Tour de France, de cyklar t o m på motorvägarna.

Hyrracern

Mt. Pelee bjöd inte på attraktivt klättringsväder

Bilder från Saint James Romdestilleri

Flaska gjord av skruv och mutter

250 års jubileum

Nu är båten iordning, putsad och fejad både invändigt och utvändigt. Vi har även bytt pump på water makern eftersom den minskat avsevärt i kapacitet. Schenker skickade en ny pump på garantin och den kom efter bara 3 dagar från Italien. Fin service!

Vi har även passat på att bunkrat massor av mat och dryck, så nu är vi redo att ta oss an södra Karibien. Det är på de franska öarna som man ska passa på att handla eftersom de har relativt humana priser och ett stort utbud.

Imorgon lämnar vi Martinique och styr söder ut. Vårt första stopp blir Rodney Bay där vi hoppas på att kunna ladda upp Atlanten filmen och på att möta upp med några vänner som vi inte sett sedan Spanien.

Gästblogg

Här kommer en gästblogg från våra vänner Christel och Johan som seglade med oss under 10 dagar. Det var jättekul att ha dem ombord!

För er film lovers så är Atlantenfilmen klar, nu ska vi bara lyckas att få upp den på nätet och filmen är låååååååång!

Äntligen nyår igen!

Sedan några år har vi firat nyår med Jeanette och Fredrik, hemma hos dem eller hos oss. I år var det dags att fira hos Liljekvistarna, dvs ombord på Bushpoint i Karibien. Nyårskvällen firades i viken vid Sainte Anne på Martinique. Jeanette och Fredrik sken upp av att möta civilisationen vid ankomsten till den charmiga lilla staden, medan vi som kommit direkt från Stockholm tyckte att det var enkelt pittoreskt. Perspektiven och referensramarna skiljer sig numera åt.

Det gör de även ombord. Johan tyckte att det var ett stort äventyr att komma ombord, få vara på vatten som är större än Furusundsleden och dyka på ankaret. Jeanette och Fredrik som nyss korsat Atlanten gav mig med ett förlåtande leende titeln Lätt-matrosen. Christel fick inte någon titeln, men tog snabbt på sig rollen som ruffhäxa, hantlangare och kuttersmycke på fördäck.

Lättmatros vid rodret på väg mot St Lucia

Kuttersmycket

Ett riktigt trevligt nyår följdes av nedslag i flera fina vikar på Martinique med kortare upptäcktsfärder i land.

På väg in i djungeln

Strandpromenad i Anse Mitan

Konstnärshus i St Pierre

Hej o hå va det går över böljan blå, jag (Christel) hade ju liksom inte seglat förut och helt plötsligt så skulle jag över passagen mellan Martinique och St Lucia. För mig var det lite läskigt emellanåt men efter att ha sett både Jeanette och Fredrik sova och Johan vid rodret med ett leende som täckte hela kroppen så kändes det lite lugnare.

Martinique i bakgrunden

 

Skön stund

Vi tog sikte på Marigot Bay där Jeanette och Fredrik hade spenderat några dagar tidigare. Det är en mycket trevlig vik med ett konstant flöde av den ena yachten större än den andra. Vid poolen kan man njuta av fruktspett och kokosvatten. Kvällarna spenderade vi på trevliga restauranger och med spel. Fredrik är grym på memory och har även sopat mattan med oss i frågesport.

Marigot Bay

En av många bra restauranger i Marigot Bay

Det finns mycket att imponeras av när man får möjlighet att segla i Karibien. Det klara vattnet som är 29 grader, värmen i luften, ett grönt och frodigt landskap. Bra mat, en fantastisk fin båt tillhör också de riktigt höga kvalitéerna. Det toppas dock av ett fantastiskt värdskap från Jeanettes och Fredriks sida. Skratten, samtalen och vänskapen är trots miljön den stora behållningen som vi är så tacksamma för.

Tack för ett härligt minne för livet!

Christel och Johan

Jul och Bröllop

I Marigot Bay låg vi kvar några dagar för att kurera Fredriks mage som bestämt sig för att byta ut hela bakteriefloran mot den karibiska. Det tog några dagar men det gick ingen nöd på oss, för om man betalar $ 30 US för en mooring/boj så får man tillgång till lyxhotellets alla faciliteter som pool, gym och till och med roomservice ut till båten. Värre ställen kan man vara på för en tarmsköljning.

Här har vi det gott

Rosehearty – går att hyra för 225 000 USD per vecka i lågsäsong

Sedan var det dags att segla vidare till Bequia och Admirality Bay. På vägen dit såg vi vid ett par tillfällen delfiner utanför ön St Vincent och Jeanette filmade entusiastiskt. Men tyvärr ser delfinernas lek inte lika roliga ut på film som vi verkligheten.

Bequia har genom åren blivit ett skandinaviskt tillhåll kring jul och vi var drygt 80 personer som tillbringade julaftonskvällen tillsammans på stranden. Istället för julmat bjöds det på grillad kyckling, gris eller hummer och tillsammans sjöng vi jul- och snapsvisor och blev lite nostalgiska. Julmat åt vi däremot på lunchen tillsammans med Carina & Conny på Ultimo och med gemensamma krafter fick vi ihop ett härligt julbord med julskinka, två sorters inlagd sill, köttbullar och Jansons frestelse. Vi började med kall Dufvenkrooks Originalglögg och pepparkakor medan ”Kalle Anka firar jul” rullade på projektorn, så det blev en bra julafton fast vi saknade förstås barnen och våra familjer.

Beachbröllop

På julaftons eftermiddag fick vi även vara med om vigsel mellan Mona & Per som vi träffade i Rodney Bay. Bröllop är så romantiska!

De sk ”julvindarna” fortsatte att blåsa starkt men så två dagar före nyårsaftonen kunde vi lämnade Bequia och segla upp förbi St Vincent och efter 13 timmar slängde vi ankaret för natten i Rodney Bay/St Lucia. Dagen efter fortsatte vi upp till Martinique där vi hämtade upp våra vänner Christel & Johan. Vi är jätteglada för att de kom så att vi fick fira också detta nyår tillsammans!

Gott nytt 2017!

St Lucia

Tusen tack för alla kommentarer, det var så roligt att läsa dem!

Igår var vi på prisutdelning men tyvärr blev det inga priser till oss. Det enda vi kan stoltsera med är att vi känner en av pristagarna och det är den snabbaste kvinnliga skepparen; Carina Hammarlund på s/y Ultimo.

Snabbaste kvinnliga skepparen ARC 2016 – Carina Hammarlund på s/y Ultimo.

Vi kom ju in som fjärde båt i vår klass men när handikapp och motortimmar är bortdragna så hamnade vi på 13 plats i vår klass. Den båt som vann vår klass var den vackra 52 fot ketchen ”Peter von Seestermuhe” som vi hade race med ända in på mållinjen. De hade noll motortimmar så vi var chanslösa. Det var en stor blandning av motortimmar i startfältet, vi hade nästan 83 timmar och det var strax över medel.

Vi rundar Pigeon Island

Nu går det undan!

Nöjd och glad besättning som är i mål! (fr vänster: Fredrik, Jeanette, Erik, Fredrik och Tova)

Här kommer lite fakta från ARC 2016
Äldsta skepparen 80 år
Yngsta skepparen 24 år (Solskinn)
Yngsta deltagare född januari 2013
Minsta båt 32 fot (2 st Comfortina 32)
Längsta seglade distans 3300 nm
Flest motortimmar 193 tim

Under några dagar har vi nu umgåtts med familj och seglarvänner och fått olika anekdoter berättade för oss. Årets ARC var som sagt mycket långsamt, passadvindarna hade inte riktigt kommit igång och det resulterade i många motortimmar för de flesta och därmed stor åtgång på diesel. Men ute på havet är man hjälpsam. En båt fick nästan 200 liter diesel av ett handelsfartyg. En ur besättningen på segelbåten filmade manövern och visade oss. Handelsfartyget släppte ner ett fat på 200 liter, som inte var helt fyllt vilket gjorde att det flöt, och så fick segelbåten komma upp på sidan och handelsfartyget slängde över tampen som var fäst till dieselfatet! Därefter bärgade segelbåten fatet med hjälp av fall och bommar så fick de till slut upp fatet och kunde fylla på sina tankar och fortsätta färden mot St Lucia. En annan båt fick diesel av en upphinnande Super Yacht som snällt och vänligt gav dem ett antal dunkar med diesel. De skickade med en hälsning att besättningen ombord på segelbåten kunde lämna tillbaka dunkarna och bjuda på öl i St Lucia eftersom de också var på väg dit.

50 årsfirande
Den 13 december firade vi svåger Fredriks 50 årsdag, tänk att ha fyllt år 13 december hela livet och när man fyller 50 så gör man det på St Lucia. Tillresta föräldrar till båda Fredrikarna var även på plats för att fira födelsedagsbarnet med båtutflykt med Watertaxi som kördes av en Rastaman längs med kusten ner till ”Pitons” två kända berg på St Lucia. Det blev lerbad, vattenfallsdusch, snorkling och en god middag på kvällen. Tal till födelsedagsbarnet hölls med sedvanligt darr på rösten och vi tror att korsa Atlanten och fylla 50 kändes extra eftersom svågerns familj har en marinhistoria i släkten.

Födelsedagsbarnet med dotter, mamma och pappa samt ”rastaman” (fotograf Fredrik)

Vi andra åkte water taxi orgasm

Mudbath – say no more!

Fler som gärna tar ett lerbad!

Rastaman
Det finns endel rastafaris här så för att ta reda på lite om dem surfades det runt på nätet. Rastafari är lite luddigt och ostrukturerat kan man tycka. Det är en religion fast mer en dyrkan av en personlig gud, Ras Tafari, som blev Etiopiens kejsare Haile Selassi, och en social rörelse. Anhängarna förhärligar Etiopien som det förlovade landet och de kommer ”återvända” till Afrika när afrikaner slutar kriga mot varandra och ”gud” kallar ”hem” dem. Rastafarianer ser cannabis som en sakramental och djupt välgörande växt, fast det är inte uppskattat av alla i samhället (förstås). Rastafari finns främst på Jamaica och i afrikanska länder, men även på öar i Västindien där Storbritannien haft kolonier. Uppskattningsvis finns det mellan 200 000– 700 000 troende i världen. Strax efter Andra världskriget började rastafarianerna låta sitt hår växa ut till vad de kallade dreadlocks, inspirerade av att de sett kenyanska krigare som hade tvinnat sitt hår och låtit det växa som grenar på ett träd.

St Lucia
England och Frankrike slogs under många år för att vara ”ägare” till ön och ursprungsbefolkningen, Caribs, tog de ingen hänsyn till som de kolonialmakter de var. Sammanlagt bytte St Lucia ägare 14 gånger innan ön tillslut kom i brittiskägo och så sent som 1979 blev ön helt självständig. Idag bor det drygt 160 000 personer på ön och de är till 80% ättlingar till slavar och 90% av invånarna är katoliker. De talar engelska och fransk kreol som de numera även får lära sig att skriva i skolan.

Apropå skola så har ön fostrat två Nobelpristagare som udda nog är födda samma dag, den 23 januari, dock inte samma år:  Sir Arthur Lewis fick Nobelpriset i Ekonomi 1979 och 1992 fick Derek Walcott Nobelpriset i Litteratur.

Räddande ängel
Vi gjorde egen yoghurt på överfarten och den som smakat så gott har nu fått smak av ost, så det var bara att göra en ny sats. I affären fanns det bara 0% smaksatt yoghurt att köpa, och det fungerar inte. När Fredrik går runt i affären och svär på svenska över detta faktum dyker hon upp, vår räddande ängel. Lisa Kent, en svensk barnmorska som bott på St Lucia i massor med år och med anknytning till Falun (Jeanettes födelsestad). Lisa har frystorkad Kefirkultur hemma och lovar att lämna in det till Kenny på segelloftet i marian. Vilka snälla människor det finns på denna jord!

Det ska bli så gott – kefiren står och goar till sig.

Vår besättning och släktingar har lämnat skeppet och St Lucia, och alla har kommit välbehållna hem. Vi kommer att lämna St Lucia och för att gå ner till Bequia för att fira Jul och gå på bröllop. Mer om detta i nästa inlägg.