Vi har seglat runt i ögruppen Guna Yala i en månad och upplevt mycket och lärt oss massor om Guna Yala och dess invånare samt historia. Vi har bl a lärt oss att Guna Yala ska stavas med G och inte K, fast G uttalas som K. Tidigare kallades Guna Yala för San Blas, men det är ett namn de spanska erövrarna gav dem, så de vill de inte heta. Det riktiga namnet på ögruppen är alltså Guna Yala.

Under tiden vi varit här har vi gjort ett par korta inlägg via satellittelefon, men tyvärr verkar det inte fungerat. Vi har nu kompletterat blogginlägget ”San Blas bilder” med de saknade texterna. Nu har vi kommit till Shelter Bay precis vid Panamakanalen och fått internetuppkoppling så här kommer ett långt inlägg med bildspel. Ta en kopp kaffe och sätt dig till rätta så hoppas vi på att bjuda på en liten utflykt till Guna Yala.

Gunaindianerna vill bevara sitt sätt att leva och sina traditioner. Gunas är trevliga, vänliga, öppna och småväxta, tydligen är det bara pygméerna som är kortare. Det bor ca 55 000 Gunas i Guna Yala. Gunas kom ursprungligen från fastlandet men de lämnade succesivt sina hem och flyttade ut till öarna. På fastlandet drabbades byarna av översvämningar, sjukdomar som gula febern och blev hotade av andra stammar. På öarna fanns det dessutom inga insekter och ormar. Ögruppen Guna Yala ligger strax utanför fastlandet Panama, och du behöver zooma rejält mycket för att upptäcka dem på en karta. Guna Yala består av ca 365 öar men bara ett 40-tal är bebodda. En del öar tar emot back-packers och andra ”travelers” som vill erfara en eller flera nätter i en hängmatta på en mer eller mindre obebodd ö. Flera av de obebodda öarna används också som ”weekend get away” från den ö Gunas normalt bor på där det oftast är många hus och riktigt trångbott.

Men som sagt, spanjorerna kom de inte undan, inte heller pirater som hade Gunas öar som baser inför sina attacker på utskeppningshamnen Portobello och de spanska skepp som förde hem skatter de tagit från landet. Ca 1750 fick Gunas nog och de annars så fredliga indianerna attackerade och utförde massaker på inkräktarna som bosatt sig på öarna. Fredsavtalet från 1785 skulle garantera att Gunas fick leva i fred. Det är också vid denna tid som koksnötshandels startade och fortfarande idag är det många Gunas huvudsakliga inkomstkälla. Det betyder att varje kokosnöt i Guna Yala ägs av någon och det är inget besökare får förse sig av, även om de ligger på marken.

Hur gick det då med att få leva i fred? Så där kan man säga, Gunas styrdes från Panama som vid det här laget, 1903, hade blivit självständiga från Colombia med hjälp av USA (som ville slutföra bygget Panamakanalen, se blogginlägg från Colombia). Gunas lojalitet låg dock kvar hos Colombia. Panama styrde diktatoriskt över Gunas och efter många sammandrabbningar fick allt ett blodigt slut 1925 då Panamapolis, stationerad på en av Guna Yalas öar (Porvenir), mördades tillsammans med de Gunas som var av blandäktenskap. Nu begärde Gunas totalt självstyre vilket de också fick. Gunas är organiserade och strikt hierarkiskt styrda. Varje by har tre ”Sailas” (chefer) och tre ”Caciques” (högsta chefer) som styr Guna nationen, en av dessa tre väljs till absolut högsta ledare av Gunas. Varje by har en ”congresso” där byn samlas kring sina Sailas, dessa är mycket mer än politiska ledare, de har också kunskap inom spiritism, poesi, medicin och historia.

Sedan 1925 är det förbjudet för Gunas att gifta sig med någon icke Guna. Fast på en ö som vi var på finns en fransman som är gift med en Guna. Eftersom det bara finns 55 000 Gunas så innebär lagen genetisk isolering och vi har sett hel del albinos. Men för Gunas betyder det lycka att få ett albinobarn som här kallas ”moon child”. Fast vi ser förstå hur illa solen går åt deras ljusa hy och känsliga ögon. Seglare ger dem solskyddskräm som vi hoppas de använder och solglasögon är särskilt välkomna. Vi önskar att vi vetat detta innan vi kom hit för då hade vi haft med oss solglasögon för barn att ge bort. De flesta Gunas lever dock och har god hälsa långt upp i åren. Men precis som vi får de med stigande ålder problem med att läsa liten text, så vi var glada att vi hade några extra par läsglasögon att ge bort. Guna är ett matriarkalt samhälle, kvinnan styr över pengarna och det är kvinnan som väljer sin man som flyttar till hennes ö. En Guna blir giftasvuxen när de anses mogna, ålder har liten betydelse.

Transvestiter

Det finns flera Gunamän som klär sig som kvinnor med smycken, klänning, molas och arm- och benband och här ses det som helt naturligt. De agerar också som kvinnor och för att ytterligare förstärka deras kvinnlighet omges de ofta av ett eller flera barn. Vi har hört att föds de bara pojkar i en familj så utses en av dem till att vara flicka, någon har berättat för oss att den förstfödda ska vara en flicka oavsett vad.

Molas

Molas är ett ”broderat” rektangulärt tygstycke som Gunakvinnorna traditionellt syr fast på en blus både på fram- och baksida och de flesta molas tillverkas av kvinnor. Förr i tiden gjordes molas av naturfiber, men när kokosnötshandeln startade introducerades nya material och mönster. Det tar allt från 1 till 3 månader att färdigställa en mola. En mola består av flera tyglager av olika färger, där varje lager tyg klipps fram till första sidan för att bilda ett mönster i olika färger. Tyglagren som lyfts fram sys fast och sedan broderas fina stygn och de bildar också olika mönster. Molas var tidigare enbart i geometriska mönster, men idag kan man hitta abstrakta mönster av fåglar och andra djur, t o m delfiner. Orange, vinrött och svart är de traditionella färgerna och på senare tid har man börjat göra molas i olika blå toner, med marina motiv för det gillar turisterna. De av högsta klass (som oftast kostar mer) har många tyglager och är fint bearbetade med många fina stygn och har en vacker design, priset kan också bero på vem som gör och vem som säljer molas. Den dyraste kan kosta mellan 80-100 USD för en mola, medan de andra får allt mellan 15-50 USD. Kan de vara värt så mycket kan man fråga sig och som vanlig får frågan vara obesvarad.

Isla Maquina

Isla Maquina kallas även för Mola Maker Island. Där bor 500 personer varav 200 barn och vår speciella ”mola maker” Yessica med make Romeliano och barn. Yessica har nästan samma namn som Jeanettes syster Jessica, som var med då vi besökte ön. Maquina är nog en typisk Guna Yala by, med en stor Congresso i centrum och små hus/hyddor av naturmaterial som bambu och sätts sammansatt av material från djungel, gissar på lianer. Taken är gjorda av sammanflätade palmblad också det från den närliggande djungeln på fastlandet. Byggnaderna och taken är stadigt gjorda och står pall under den regnperioden, taken behöver läggas om var 25 år! Det finns inga möbler i husen, bara hängmattor att sova och vila i. Köken ligger separat, utanför själva husen, och består av en öppen eld över vilken det hänger ett kokkärl, självklart finns det inte rinnande vatten och toaletterna är hyddor som hänger ut i havet. Vatten får Maquina genom en smal ledning från en stor bäck på fastlandet, på ön kommer ledning upp hur havet och på ledingen sitter en kran som vrids av och på och hinkar med vatten bärs till husen. Fredrik hjälpte till och bar vatten vid vårt besök. Familjerna har ett odlingsområde/”finca” på fastlandet, där de odlar bl a bananer och ananas och i djungeln finns det på sina håll djur som de jagar. Familjen Yessica och Romeliano är nog välbeställda, de hade ett hus gjort av betong med två våningar, dubbelsäng i sovrummet och de bedrev en liten affär på bottenvåningen. Det som förvånade oss var nog de många solpanelerna och vi såg även en och annan parabolantenn på ön. Men så har vi nu fått höra att inom ett par år kommer det att finnas mobiltäckning på hela Guna Yala.

Hur har det då gått för oss att leva utan en vanlig livsmedelsaffär typ ICA/Coop, hur har vi klarat av sophanteringen och hur har det egentligen gått att leva utan internet i en månad? Vi kan börja med det sista … Det har gått bra, mycket bra och det har varit skönt att vara ganska oinformerad men så snart vi fick internet började vi surfa. Sophanteringen har också gått ganska bra. Det finns ingen sophämtning här på öarna, utan varje ö bränner sina egna sopor och nästan varje kväll kan man känna en svag doft av brinnande plast. Det är kanske inte det mest miljövänliga, men vad ska de göra? På lovart/vindsidan på öarna samlas skräp, det mesta är plast som kommer från andra delat av världen (t ex Karibien, Atlanten). De som varit här förut säger att det är mycket mer än för bara två år sedan och tyvärr får vi rapporter om liknande tillstånd från seglare i hela världen! Med ökande världsbefolkning så lär nog inte problemet med sopor/plast minska! Vi kastade matrester överbord, aluminiumburkar lämnade vi till Gunas som i sin tur sålde dem vidare. Så kvar ombord finns soppåsar med konservburkar, glasflaskor, pappersavfall och plast och detta kan vi sopsortera här i Shelter Bay. Och leva utan livsmedelsaffär? Vi provianterade mycket och mer än vad vi trodde oss behöva innan vi lämnade Curaçao och kompletterade i Colombia. I Guna Yala har vi kunnat fylla på förråden av ägg, färsk frukt och grönt lite då och då när grönsaksbåten kom, ibland t o m ett par gånger i veckan, det är hutlöst dyrt, men det är bara att betala. Färsk fisk och hummer erbjöds vi att köpa nästan dagligen till ganska OK priser. Gunas kommer i sina ulus, (träkanoter) gjorda av urgröpta trädstammar och det känns verkligen primitivt, en del har motor och lite större båtar. Några sätter segel på sina ulus och tar sig snabbare fram med vinden.

Det var det hela från Guna Yala nu ska vi ta hand om och vårda båten samt spendera ett par dagar i Panama City.

Jeanette & Fredrik