Irlands Vilda Atlantkust, del 2

Så kommer vårt sista ”brev” från den Vilda Atlantkusten.

På ön Inishbofin fick vi vara med om något historisk när de fick tillbaka 13 stycken kranier som stals för 133  år sedan. Det var på den tiden man for runt och mätte huvuden på folk i forskningssyfte, kanske trodde de att omfånget hade någon betydelse, men det vet vi ju alla att storleken inte spelar någon roll. På Inishbofin hade de som tradition att bevara kranierna efter sina förfäder i den lilla kyrkan och på morgon efter att mätkillarna hade varit där, saknades 13 skallar. Efter mycket om och men har Trinity College i Dublin lämnat tillbaka skallarna, som en passus kan vi tillägga att vid tiden för stölden var Irland under brittiskt styre.

Clare Island som var nästa ö, bjöds vi på en överraskning, för helt plötsligt fick vi ett mejl som sa att de sett vår svenska flagga nere i hamnen. En svensk, en halvsvensk, en försvenskad irländare och en hund som heter Elsa ville gärna bjuda på förmiddags kaffe nästa dag. Nyfikna som vi är kunde vi naturligtvis inte tacka nej och det visade sig att de bott på denna ö till och från i över 40 år. Tänk vilka trevliga möten en flagga bak på en båt kan leda till.

Vi besökte även den övergivna ön Inishkea. Efter en tragisk olycka där 44 fiskare överrumplades av en storm och omkom fick de kvarvarande i familjen fick svårt att klara sig och lämnade ön. Nu har några hus faktiskt restaurerats och byggs upp igen och vi kan tänka oss att det är en mycket speciell plats att han en sommarstuga på.

I den stora fiskebyn Killybegs låg fiskebåtarna inne i hamn för att Irlands fiskekvot var slut och de väntade på nya kvoter. Enligt utsago får Irland 15 % av fiskekvoten i sina fiskevatten och resten har andra EU-länder. Vi är naturligtvis inte insatta i detta, men om det stämmer förstår vi att de inte är så glada. Killybegs blev vårt sista stopp på Irland.

Vi har ändrat våra seglingsplaner och stävar nu hemåt pga av Fredriks pappas hälsa, så känner vi att vi vill hålla oss i hemmavatten. Nu har vi återigen passerat genom Kaledoniska kanalen, fast från ett håll som vi inte gjort tidigare och väntar nu på ett väderfönster för att ta oss till Sverige och Västkusten.

Vi avslutar med ganska många bilder 🙂

Ny gjord kista till de 13 kranierna, denna gång ska de i jorden.
Irlands enda fjord sträcker sig in bland Coonemara bergen
Tur att man parkerade jollen rätt
Man förstår var svenskarna bor på ön
Morgonfika
Piratdrottningen Grace O’Malleys ligger begravd i Clare Island kyrka
Ingen värme här inte
Ankrade utanför Inishkea
Övergivna hus, vore de inte i sten så hade det nog inte funnits mycket kvar.
Synd att det inte är varmt i vattnet
Irländskt ull är införskaffat för stickprojekt
Än idag väver de för hand
Irländska fiskeflottan i väntan på kvoter?
Lugn kväll innanför första slussen (Corpach) i Kaledoniska kanalen
Färden har börjat
Debriefing efter en dag på kanalen
En Cat bland hermelinerna
Magisk kanalmorgon
Full kommers i Fort Augustus

Jeanette & Fredrik

One thought on “Irlands Vilda Atlantkust, del 2

Vad kul att du vill lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.