Så där ja! Igår kväll tog vi beslutet att dra direkt härifrån St Martin till Bonaire. Imorgon bitti (söndag) kastar vi loss.

Till Bonaire är det ungefär 470 nm vilket motsvarar 87 mil eller nästan lika långt som att köra bil från Stockholm till Luleå. Vi räknar med att ha en snittfart av 6 knop (11 km) i timmen och då kommer det att ta 3 dagar och 6 timmar till Bonaire. Prognosen säger att vi kommer få en behaglig vind på 6-8 m/s, snett bakifrån. Vem har bråttom…

Marine Traffic kommer att tappa kontakt med oss när vi är för långt från land, så bli inte förvånad när vi ”försvinner”. Om tekniken är med oss kommer vi, vår vana trogen på längre överfarter, att skicka korta blogginlägg från satellittelefonen varje dag.

Jeanette & Fredrik

Som svensk och inte besöka St. Barths när man seglar runt i Karibien får väl närmast betecknas som tjänstefel. Vad passar då bättre än att göra det när J-class båtar och superyachter är där och tävlar i St. Barths Bucket Regatta.

Vi tillbringade fyra ganska rulliga nätter ankrade utanför huvudstaden Gustavia där gatunamnen är både på franska och svenska. Vi befann oss i gott sällskap, på vår ankring låg både VELSHEDA och den nybyggda J-båten SVEA endast 100 m från oss när de inte var ute och tävlande. Svea är ritad av Tore Holm 1937 men inte byggd förens i nutid och vill du läsa mer om SVEA så klicka här. I bakgrunden på allt detta låg oligarken Roman Abramovitj superyacht ECLIPSE som är världens näst största men kanske dyraste privata yachten, vill du läsa mer om Eclipse klicka här. Say no moore…

St Barthélemy allmänt kallat St. Barths/St. Barts är en vacker ö med många fina hus spridda över ön det ena finare än det andra. Ön är ganska posh och i huvudstaden Gustavia ligger de stora märkesbutiker (Hermès, Cartier, Bulgari, Louis Vuitton) på rad och lyxiga yachter i hamnen. 

Rockefellers var de som startade jetset trenden när de intog ön 1957 och därefter följde jetsettarna och annat löst folk och mystiken skapades. Vi gillar Gustavia och tycker St. Barths och Gustavia är posh på ett trevligt och ödmjukt sätt.

Tyvärr besökte orkanen Irma också Sveriges fd koloni i september 2017, men när vi var där i förra veckan såg vi, otroligt nog, nästan inga spår av orkanen. Öns 9000 invånare gick man ur huse och hjälptes åt att få ön på fötter efter Irma. Oväsen från byggmaskiner och dylikt fick pågå dygnet runt fram till november därefter är det klockan 22.00 det ska vara tyst. Nu är det det bara musiken från barerna som hörs efter tio. Många hotell är fortfarande stängda men i slutet av året är de förhoppningsvis färdig reparerade och kan öppna igen.

Minnet av att ön, som är nästan lika stor som Lidingö, eller för den delen Visingsö, har varit svensk vårdats ömt av bland annat S:t Barthélemysällskapet (läs mer här) och ägaren till Le Select ”svenskbaren” Marius Stakelborough har genom sitt arbete fått Nordstjärneorden av kung Carl XVI Gustav.

Vi såg det svenska arvet på gatunamn, att Systembolaget finns här och en svensk kyrkogård samt att St. Barths vapen har de tre kronorna.

Kort historielektion
I mitten av 1700 talet letade kung Gustav III efter en koloni att förvärva. Det var på modet att äga en koloni på den tiden. Kungen såg hur grannlandet Danmark blev allt rikare på sina kolonier och sökte med ljus och lykta efter en egen. Slutligen fick han tag på St. Barths som fransmännen ägde och slöt år 1784 en överenskommelse med Frankrike som i gengäld fick frihandelsrättigheter i Göteborg. St. Barths blomstrade under delar av de nästan 100 år som Sverige ägde ön. Men på slutet började det bli kostsamt att ha kolonin så 1878 sålde Oscar II tillbaka ön till de tidigare ägarna för 300 000 kronor.

Nu tänker vi börja att dra oss ner mot Bonaire, så vi får se var nästa inlägg kommer från.

Jeanette & Fredrik

Det var kul att komma tillbaka till St Martin efter de dryga två veckorna som vi var på BVI/USVI och se att de kommit så mycket längre i det ständiga röjningsarbetet som pågår efter Irma.

Första natten låg vi i Marigot Bay på den franska sidan, men då vinden skulle snurra runt ett helt varv under några dagar och dyningarna skulle bli ganska höga gick vi in i den skyddande lagunen. Här är en historia från verkligheten.

Tre segelbåtar, en engelsman, en svensk och en tysk ska gå in i lagunen på den franska sidan av St Martin. För att gå in i lagunen måste man gå igenom en kanal från Marigot Bay och där finns en bro som öppnas så att segelbåtar ska kunna passera. Broöppningen är kl. 09.00 och engelsmannen är ute i god tid och har kontakt med brovakten via radio. Han lägger sig snyggt och kör runt i en stor fin cirkel i väntan på att broöppningen ska ske, efter en stund ansluter svensken som naturligtvis följer engelsmannens exempel och ansluter i cirklandet. Efter ytterligare en stund kommer tysken farande och vad gör han då, inte ansluter han till engelsmannen och svensken i cirklandet, utan han lägger sig hovrande och gungandes i kanalöppningen. Gissa vilken båt som var först in i lagunen?

Heineken Regatta har varit ett stående inslag på St Martin men efter Irma var alla lite nervösa att den inte skulle kunna genomföras 2018. Men helt enligt plan gick den av stapeln den 1–4 mars och det var verkligen ett statement ”We are back in business” ingen orkan ska få knocka oss!

På avslutningskvällen uppträdde Shaggy känd för låtar som Boombastic och It wasn’t me. Men eftersom 22.00 är ”cruisers midnight” hade Fredrik redan gått och lagt sig. Jeanette missade också tillställningen eftersom hon flög hem på en snabbvisit till Sverige för att hälsa på sina föräldrar och fira deras födelsedagar.

Födelsedagarna duggar tätt så här i mars så det var bråttom tillbaka för att igår söndag fira Fredriks födelsedag som avslutades med en trevlig indisk middag på restaurang tillsammans med Susanne och Peder på båten Miltona. När Jeanette var i Sverige fick Fredrik klara sig ensam och roade sig då med att göra lite små jobb på båten och träffa andra seglare.

För dig som får tidningen Oceanseglaren och tycker att det var en snygg omslagsbild på kan jag (Jeanette) meddela att jag känner fotografen mycket väl 🙂

På onsdag är det dags för oss att segla till den gamla svensk kolonin Saint Barthélemy och ännu en regatta.

Jeanette & Fredrik

Vi besöker St Martin ca 5 månader efter det förödande dygnet då orkanen Irma drog fram över ön med en styrka som nog inte går att föreställa sig. Irma är den kraftigaste orkanen hitintills i Karibien vad vi vet, vissa menar att den var en kategori 6 på en 5 gradig skala. Folk har berättat att lufttrycket sjönk och att man var tvungen att tryckutjämna precis som när flyger flygplan. Med en medelvindhastighet på 82 m/s och med en styrka som ska ha varit 8 gånger mer destruktiv än den svenska stormen Gudrun som 2005 körde plockepinn med 250 miljoner träd i södra Sverige.

Även om gator och vägar är uppstädade så syns spåren tydligt runt om på ön. Sönderblåsta hus, vrak efter båtar och bilar.

Livet har återvänt och människorna är så vitt vi kan förstå vid gott mod och barer och restauranger är öppna igen om än i mycket mindre antal och en hel del kommer inte att öppna igen eftersom skadorna är förstora.

En kvinna vi pratat med och som upplevde orkanen på plats, säger att man uppskattar livet på ett annat sätt och att man inte tar allt för givit längre. Hon säger att hon känner en mer ödmjuk stämning på St Martin efter Irma, ”inget ont som inte har något gott med sig” säger hon och ler.

Vår biluthyrare Claude berättar hur han två dagar innan Irma kom bestämde sig för att lämna sitt hus och flytta över till ett närbeläget hotell. Han menar att om de stannat kvar i sitt hus på Nettel Bay så hade de inte levt i dag. Detta eftersom det kom en mycket hög våg på den nordvästrasidan (Anguillasidan) och invändigt spolade rent alla strandhusen som ligger i Nettle Bay. Vattnet dränkte hela den smala landtunga som delar av Marigot Bay med lagunen. Under tiden tillbringade Claude och hans fru 10-12 timmar instängda på hotellrummets toalett.

Enligt uppgift är det officiella antalet döda efter Irma 11 personer, men ett rykte säger att det är uppemot 800 personer eftersom St Martin har ett mycket stort antal inofficiella invånare. 10 000 personer är en siffra som figurerar.

Rundturen med hyrbilen är till att börja med en ganska sorglig tur. Anse Marcel som tidigare var en lyxig resort med en mycket trevlig marina ser idag ut som en krigszon efter att trupperna dragit sig tillbaka efter beskjutning. 

Vidare till Oyster Pond där en stor del av charter flottan höll till. Oyster Pond är urblåst och man ser stolparna sticka upp efter den stora brygganläggningen och de flesta båtvraken är bärgade.

Ljuspunkten på rund turen blir Philipsburg på den holländskasidan av St Martin, hur konstigt det än nu låter att detta kryssningsturistinferno kan bli en ljuspunkt. Det ligger två kryssningsfartyg inne och kommersen är i fullgång på strandpromenaden och det känns som ”the show must go on” vilket på något underligt sätt känns som en ljuspunkt efter all förödelse vi sett på vår rundtur.

St Martin är på god väg att återhämta sig. Det finns barer och restauranger så det räcker och blir över men naturligtvis inte i samma antal som tidigare, men de räcker gott och väl till för turisterna som också har minskat i antal. Många hotell håller fortfarande stängt, men alla jobbar mot målet att turisterna ska kunna återvända 2019 i full styrka. Trots allt är det ju turism som de lever av, som de andra öarna i Karibien.

Matvaruaffärerna och byggvaruhusen är fyllda till bredden för det kommer att gå åt mycket arbete och material att reparera allt som Irma förstörde.

Det är ju även en hel del båtar som ska repareras och man flyttar även båtar till andra delar av Karibien för att kapaciteten inte räcker till på St Martin.

Båttillbehörsbutikerna är välfyllda och St Martin är fortfarande stället att åka till om man behöver göra eller köpa något till sin båt.

Några kommer i alla fall tjäna pengar på Irma men vi är ganska säkra på att det inte är försäkringbolagen.

Vi är kvar på St Martin och inväntar Jeanettes syster som ska segla med oss i några veckor, jättekul!

Jeanette & Fredrik

Efter moppeturen på Nevis gjorde vi ett kort stopp på St Kitts och kollade in Super Yachthamnen St Christophe, innan vi checkade ut i Basseterre.

Vi tog sikte på Sint Eustatius (här säger de Statia) och Saba som båda numera är kommuner i Nederländerna eller som de själva säger ”vi är som en av sanddynerna utanför Holland, fast vi är bara lite längre ut”. Det bor ca 3500 personer på Statia och 2000 på Saba.

Statia och Saba är inte lika populära seglingsmål och det beror nog på rullig ankring. Vi kan bekräfta att det rullar på ankringen och att man gör säkrats i att sjöstuva innan man går och lägger sig och förvänta dig inte ostörd nattsömn.

På Statia är den stora utmaningen att bestiga The Quill (vulkanen) upp till kanten och ner i kratern, en liten nätt hike på 3 ½ timme om man håller hyggligt tempo.

Den mest spännande perioden på Statia var nog under guldåren mitten till slutet på 1700-talet. Under denna tid krigade engelsmännen och fransmännen med varandra och engelsmännen hade också fullt upp med att stävja de amerikanska rebellerna som vill bilda en union i Amerika. Statia som tillhörde Nederländerna var inte iblandad i krigen och därmed kunde alla som inte fick handla med varandra handla med Statia, engelsmän, fransmän och rebeller! Nu gick kanske inte alla varor genom hamnen på Statia eftersom det räckte att man kunde visa upp ett dokument som sa att man hade köpt varan där, det var en godkänd typ av smuggling. Stora förmögenheter byggdes upp på kort tid och Statia kallades för ”Golden Rock”. Statia blev först med att salutera ett skepp med amerikanska rebeller och i och med det erkände de amerikanska unionen. Detta tillsammans med att vapen sålts till rebellerna från Statia blev för mycket för engelsmännen som förklarade krig med Holland och Admiral Rodney intog ön.

Saba – Vilken vacker ö! Man blir ”bergtagen” i dubbel bemärkelse, hela ön är bara berg så det är ett under att det ens finns vägar och ett tag sa man att det inte skulle gå att bygga vägar på ön. Men det gick och vi har åkt på dem, upp och ner, ner och upp. De ca 2000 invånarna bor i de små gulliga byarna.

Hika eller dyka är grejen på Saba och här är utmaningen Mt Scenery som är den högsta toppen och upp tar det 90 minuter enkel resa, men på vägen upp ska man även avverka 1064 trappsteg som inte är byggda enligt byggnormen 170-180 mm utan varje steg är som ett knäböj på ett ben. Men vi klarade även detta.

Dykningen på Saba ska vara bra och det ser vi framemot att göra nästa gång och när vi återkommer ska vi välja dagar med lite dyningar eller så får det bli hotell.

Nästa inlägg kommer att gå i orkanens tecken för nu har vi kommit till St Martin och som du vet drabbades de hårt.

Jeanette & Fredrik