Den här gången blir det bara en liten film!
När vi rundade Roatans västra udde skickade vår vänner Allen & Sheira på segelbåten Gemeaux upp sin drönare, hoppas du gillar filmen!
Jeanette & Fredrik
Smörsegling
Längesegling
Ett beslut är fattat
Vi har efter mycket om och men bestämt oss för att inte följa med rallyt de sista dagarna upp till Belize, utan vi blir kvar här i Honduras Bay Islands. I slutet av april sätter vi kurs mot Rio Dulce i Guatemala och tar upp båten och åker hem i mitten på maj. Det var inte ett helt lätt beslut att fatta, men eftersom väder och vind ställt till det så att vi ligger efter schemat så skulle vår tid här på Bay Islands bli alldeles för kort för vår smak. Det är naturligtvis sorgligt att säga hejdå till våra rallyvänner som vi har spenderat så mycket tid med de senaste 5 månaderna. Vi är dock ganska många rallybåtar som ska till Rio Dulce under orkansäsongen så dem kommer se snart igen och ”seglingsvärlden” är liten, så vi är övertygade om att vi kommer träffa många rallybåtar på havet framöver.
Honduras Bay Island dvs Guanaja, Roatan och Utila ska ha bland de bästa dykvattnen i världen och vi vill ta tillfället i akt och tillbringa mycket tid under ytan här och Belize ligger ju på vägen upp mot USA nästa år.
Vi har dessutom legat inblåsta i Jonesville på Roatan under en vecka och har inte kunnat komma gång med dykningen ännu, utan dagarna har istället bestått av sociala aktiviteter.
Så vi hoppas att i nästa inlägg kunna rapportera om fantastiska dyk och att vi även sett valhaj som är den största fisk som finns. Utila är en av de bättre platserna där man kan simma med valhaj, så vi håller tummarna!
Jeanette och Fredrik
Natt i Nicaragua
Då har vi klarat av den mest skrämmande sträckan i alla fall på pappret. Skrämmande i den bemärkelse att det är osäkra vatten eftersom sträckan går nära Nicaraguas kust och det har varit några incidenter där tidigare. Vi seglade därför de 350 nm till Honduras Bay Islands i små grupper och tätt tillsammans. Vår grupp bestod av sju båtar och vi kallade oss ”Red Squadron” och alla båtar hade sina egna smeknamn. Till allas förtjusning var vårt smeknamn ”Red Herring” och Fredrik var kapten Kipper. Red Herring betyder lockbete/ villospår på engelska. Allt gick jättebra och vi såg inte skymten av vare sig pirater eller någon kustbevakning som sades hålla ett vakande öga på oss.
Framme i Honduras angjorde vi ön Guanaja (wah-NAH-ha) och nu undrar säkert vän av ordning – Honduras är det inte massa strul där också? Jo så är det och man ska helst inte segla in till fastlandet utan hålla sig här ute bland öarna. Guanaja som var den första ön vi kom till är en fantastisk liten ö med en befolkning på runt 8 000 människor, varav nästan hälften har valt att bosätta sig på den pytte lilla ön Bonacca som myllar av hus. Det finns inga bilar eller scootrar på vare sig på den stora eller den lilla ön eftersom det inte finna några vägar så alla transporterar sig med båt för att ta sig runt.
Vi har inte kommit igång med dykningen eftersom vi fick någon form av korallförgiftning efter ett dyk då vi var tvungna att hänga i en gammal bojlina. Trots att vi tvättade med vinäger efter dyket så drabbades vi. Jeanette drabbades värst och nu efter två veckor är hon nästan bra. Så vi räknar med att dyka snart igen och då kommer vi ha med oss handskar.
Detta dyk finns på film men vi vill varna känsliga tittare att det kan bli lite klaustrofobiskt.
Man kan nog säga att detta dyk är nog vårt häftigaste hitintills. I alla fall adrenalin mässigt.
Just det, vi skriver inget om historia denna gång, det blir lite tjatigt med spanjorernas invasion och pirater som kapar de spanska skeppen, för javisst var det samma här. Men valutan kan vi nämna, Lempira ”lemps”, och precis som i Colombia finns det många nollor. 24 000 lemps är 1 USD.
I skrivande stund befinner vi oss på Roatan, den större av öarna och här finns det mer av allt och en hel del turism. Många kommer hit för dykningen och vi kan nog säga att det är det klaraste vatten vi sett så här långt i våra liv.
Det börjar dra ihop sig mot ett avslut för detta rally. Med en dryg månad kvar så börjar folk prata om sina planer efter rallyt. Vår plan att gå upp i floden Rio Dulce i Guatemala gäller fortfarande och vi är en hel del båtar som kommer tillbringa orkansäsongen där.
Vi börjar så smått att längta hem så när rallyt slutar den 26 april i Belize styr vi kosan till flodmynningen i Rio Dulce. Det är bara en dagssegling dit vilket borde ge oss gott om tid att förbereda båten för upptagning innan vi flyger hem den 12 maj.
Jeanette & Fredrik
Hajar i vattnet
Vi hoppas att du inte har saknat våra inlägg allt för mycket! För oss har tiden flugit fram och vi har hunnit med en hel del under de veckor som gått sedan vi bloggade senast.
Vi har tagit oss från Panama och hela vägen till den lilla ön Providencia som ligger utanför Nicaraguas kust, men som tillhör Colombia (se karta). Fredrik har hunnit med att bli ett år äldre och dykningen har kommit igång rejält vilket också filmproduktionen gjort. Sist i inlägget kommer en dykfilm som förklarar rubriken, och det kommer att komma flera filmer var så säker för dykningen här i Providencia är helt fantastisk.
Men först en liten upp datering. Vi lämnade Panama och Shelter Bay Marina sent på eftermiddagen den 27 februari för att gå de 230 nm till ön San Andrés. Det visade sig tuffare och obekvämare än vi trott. Vi visste visserligen att vi skulle vara tvungna att segla högt upp mot vinden och hade förberett oss väl med färdiglagad mat så det var bara pasta som skulle kokas. Men sjön var så obekväm att till och med Fredrik kända av sjösjuka. Han kanske kan skylla på att vi legat helt stilla inne i Shelter Bay Marina i nästan tre veckor och kom ut till denna sjögång som vi inte sett dess like sedan vi seglade på Nordsjön. Så frukostmackorna som vi hade förberett fick bli kvällsmat och köttfärssåsen fick bli frukosten när vi tillslut kom fram och kunde ankra i skydd bakom revet i San Andrés, för det var inte tal om att gå ner och koka pasta under gång!
Nu har vi har varit på öarna San Andrés och Providencia som är så små att de är svåra att hitta på en karta i drygt 3 veckor. De ligger utanför Nicaraguas kust men tillhör som sagt Colombia, fast Nicaragua har fiskerättigheter. Klimatet är tropiskt och det finns djungel, palmer och vita sandstränder. San Andrés som är den största ön är ungefär lika stor som Visingsö!
Engelsmännen kom till ön med sina slavar i början av 1600-talet och deras ättlingar kallas Raizals. De är mycket stolta över sitt engelska arv och fortsätter uppfostra sina barn mer strikt än de lössläppta?! colombianerna. Uppfostran sker som regel av grandma (mormor/farmor). De flesta är baptister och svarta och de inflyttade kommer till största delen från Colombia, och de utgör också den stora delen av turisterna. Creol som talas på öarna är det fd slavspråket som användes för att engelsmännen inte skulle förstå dem. Engelska lär de sig eftersom de är stolta över sitt ursprung och bibeln är skriven på engelska, spanska talas i skolan förstås eftersom öarna tillhör Colombia. Raizals minskar i proportion till de andra vilket Raizals ser som ett problem.
Lite oklart om det bodde några permanent på öarna innan engelsmännen kom, klart är att spanjorerna var här och kollade läget, och sedan var det förstås ett pirattillhåll och på båda öarna finns namnet Captain Morgan allestädes närvarande.
På San Andrés finns en färskvattenlagun och också öns första Reggiebar, den är dock nedlagd, men runt lagunen bor Raizals. Vattnet i färskvattenlagunen tillhör staten, men marken runtomkring ägs av en släkt och marken ärvs av sönerna, döttrarna flyttar som regel till sina makar.
Det mesta på öarna är för den ca halva miljonen turister som kommer årligen. San Andrés är en duty-free zone och med sina ca 75 000 invånare är ön livfull och kan nog liknas vid Benidorm på sent 1970-tal.
Providencia med sina 6 500 boende är mer lugn. Öarna ligger ungefär 70 nm ifrån varandra och det går snabbåtar emellan. Vår segling mellan San Andrés och Providencia var ungefär lika hård som från Panama och motvind så det tog sin tid att kryssa fram, vi anlände i mörkret efter 14 timmar.
Vad har vi då roat oss med, förutom dykning, i snart 3 veckor? Mycket socialt liv tillsammans med rallydeltagana förstås och det vanliga som att handla, laga mat, diska och städa samt sightseeing. Här kommer lite bilder, och som avslutning dykfilm.
Efter helgen seglar vi 350 nm vidare mot Honduras för mer dykning i runt 2-3 veckor.
Jeanette & Fredrik
Inblåsta i Panama
Vi är kvar några extra dagar i Shelter Bay eftersom det är mycket vind och stora svall på havet utanför och på väg upp mot San Andres som är vårt nästa stop ca 220 NM (ca 400 km ).
Då får vi roa sig med annat som att gå på djungelexpedition och det är enkelt, den ligger precis bakom marinan och där finnas det massor att se bl a apor och åter igen är det bra att ha en proffsfotograf bland seglarvännerna, tack Sheira Brady på S/Y Gemeaux för bilderna.
När vi tröttnat på djungelturer så spelar vi spel. Vi har bland annat spelat French cricket i värmen och även en hel del sällskapsspel med segelvännerna. En favorit förutom Mexican Train Domino har varit Codenames. Även om vi har ett litet handikapp när vi spelar på engelska så måste vi ha klarat oss rätt bra för vi får fortfarande vara med och spela.
Vi har även en elektrisk upplevelse att dela med oss av och det i form av en blomknopp i en drink. Vi besökte restaurangen Azahar när vi var i Panama City och vår vän Jonathan (Jon) på s/y Tookish beställde en Gin Tonic och så långt är allt normalt. Efter sin första sipp började han fnissa och sa att vi måste prova hans drink men först bita i den lilla blomknopp som kom med drinken. Känslan kan beskrivas som pirrande in läppar och mun och gav en ny dimension till GTen. Fredrik beskrev känslan ”som att slicka på ett 9-volts batteri” samtidigt som man dricker en Gin Tonic. Jeanette har inte slickat på ett 9-volts batteri men vem vet kanske det är dags att prova även detta. Ni som har gjort det kanske förstår vad Fredrik menar.
Blomman var en ”Electric daisy” på svenska Parakrasse och är tydligen ett känt partytrick. I butikerna säljs blomman som ”Szechuan buttoms”. Den växer vilt i Sydamerika och anses döda parasiter i blodet och bota tandvärk.
Stjärnkrogens El Buli i Barcelona har använt blomma för att ”lura” sina gäster att tro att maten var lagad med elektrisk chockverkan!
I kväll hoppas vi att vind och hav har lugnat ner sig så att vi kan ta sikte på San Andres där vi hoppas på att få dyka mycket. Vi räknar med att det tar 32-36 timmar, så vi har förberett några goda luncher och middagar.
Jeanette & Fredrik
PANAMA
Tusen tack för alla kommentarer det är jättekul att läsa dem!
Efter en dryg vecka i Shelter Bay Marina fylld av allehanda bestyr och trevligheter var det dags för oss att göra Panama City och ta en närmare titt på Panamakanalen. Men först lite kort info – Det bor nästan 4 miljoner i Panama och 2 av dem i Panama City. De flesta är katoliker och pratar spanska, men många är tvåspråkiga med engelska som andra språk. Största inkomstkällan är kanalen, Panama är en demokratisk republik, klimatet är tropiskt och valutan är USD och den lokala valutan balboa finns bara i mynt.
Shelter Bay ligger på Atlantsidan av kanalen och Panama City ligger på Stillahavssidan. Tillsammans med seglarvänner hade vi 1 ½ dygn på oss i Panama City innan det var dags att återvända till båten och förbereda för nästa etapp på resan. Så det gällde att passa på att uppleva storstadsliv, hotellrum, kultur och mat!
Vi bodde två nätter på Hard Rock Hotel, hur skönt tror du att det är att ställa sig i en dusch och ha tillgång till obegränsat med vatten, som dessutom är varmt? Så underbart! Vi hade luftkonditionering och det var lite kallt så den fick vi ställa upp den på 23 grader för att inte ”frysa ihjäl”.
Vi tillbringade en hel dag i den gamla staden Casco Viejo även kallad Casco Antiguo eller San Felipe, och avslutade dagen med besök på rompub med romprovning. Vi var inne i flera kyrkor, provade kaffe från Panama som är så omtalat bra, men helt ärligt det tyckte inte vi. De bryggde kaffet som vi gör hemma med Melittafilter och resultatet blev mycket tunt och inget att skriva hem. Just nu pågår en utställning av Michelangelos verk från Sixtinska kapellet i Rom. Kul och intressant att se de verken på när håll och utan att behöva bryta nacken av att titta upp i taket.
Vi var ute och åt på två helt olika restauranger, olika i pris och mat, och båda måste vi bara rekommendera. På den första, Azahar, åt vi så god mat som vi inte ätit på flera år på restaurang och den andra var en panamansk restaurang, Fonda Lo Que Hay. Så missa inte dem om du tar dig hela vägen hit!
Och självklart tog vi en närmre titt på kanalen. Vi besökte slussar i båda ändarna av kanalen och åkte tåg.
Det går nästan inte att skriva ett inlägg om Panama och inte beröra USA:s inblandning och inte berätta om Panamakanalen som förbinder Atlanten och Stilla Havet. Och en annan historia skulle vara att skriva om järnvägen som i sig var enormt lönsam och avgörande för att kanalbygget skulle kunna genomföras, men den skriver vi inte om!
Panamakanalen
De första idéerna till en kanal i Panama framfördes i mitten av 1500-talet, och det första försöket att konstruera en kanal skedde under franskt ledarskap 1880. Försöket bedömdes som misslyckat år 1889 och kanalen fullbordades av ingenjörstrupper från USA:s armé mellan 1904 och 1914. Det uppskattats att så många som 27 500 dog under byggandet av kanalen mestadels av sjukdomar som malaria och gula febern och de flesta av dem mellan åren 1881-1889.
Kanalen består av två konstgjorda sjöar, flera utvidgade eller konstgjorda kanaler samt tre grupper av slussar. Vi besökte slussar och åkte tåg bl a längs den konstgjorda Gatúnsjön som är mycket större än vi trodde. Den är nästan lika stor som Hjälmaren, Sveriges fjärde största sjö.
Även Sverige hade ett finger med i bygget. Trollhättans Mekaniska Verkstad tillverkade 236 jättestora skruvar till slussarna. Skruvarna vägde nästan 1 ton styck och var 8 m långa med en diameter på 1,5 dm.
Panamakanalens totala sträcka är nästan 80 km och på den får allt från små fritidsbåtar upp till stora handelsfartyg passera, ungefär 40 fartyg om dagen går igenom kanalen. En typisk passage för ett lastfartyg är ca 9 timmar, segelbåtar brukar räkna med 2 dygn. De går igenom de första slussarna och ankrar i Gatúnsjön och fortsätter nästa dag, men vi har hört att det kan gå fortare. Vi har några seglarvänner som går igenom kanalen i dagarna och de sa att de, beroende på storlek, betalat runt 1300-1800 USD. De stora handelsfartygen betalar i snitt 300 – 400 000 USD, men om de använder Agua Locks, den nya slussen från 2016, kostar genomfarten 500 -800 000 USD.
Sedan öppning av kanalen i augusti 1914 fram till 2018 har uppskattningsvis 1 miljon fartyg passerat genom kanalen. Vill du läsa lite om Panamas historia och nutid så hittar du det lite längre ner i inlägget.
Om några dagar är det dags för oss att kapa förtöjningarna i marinan och segla vidare. Nästa destination är ön San Andres som tillhör Colombia, men ligger utanför Nicaraguas kust.
Jeanette & Fredrik
Historia & Nutid
Historiskt sett så kom de första spanjorerna till Panama i början av 1500-talet och därmed dog ursprungsbefolkningen (chibchan-, choco- och cuevafolken), de flesta av sjukdomar från Europa. Mellan åren 1538-1821 var Panama del av de spanska kolonierna sedan del av Stor Colombia som de blev självständiga från 1903, som vi skrivit om i tidigare blogginlägg.
1903 slöts ett fördrag där USA erhöll formell suveränitet över en 16 km bred landremsa från kust till kust där kanalen skulle byggas klart. Panamakanalzonen befästes av USA:s armé och kanalen byggdes av amerikanska ingenjörstrupper mellan åren 1904 och 1914. År 1977 beslutades att Panamakanalen och zonen skulle överföras från amerikansk kontroll till Panama den sista december 1999 vilket också skedde.
USA har alltifrån statens födelse utövat ett omfattande ekonomiskt och politiskt inflytande över Panama. De t o m invaderade Panama 1989 och störtade Manuel Noriega, som tidigare åtnjutit nära relationer med CIA och hjälpt USA att finansiera gerillagruppen Contras i Nicaragua…
Men nu är Panama en demokratisk republik med flerpartisystem och ett lagstiftande enkammarparlament, Asamblea Nacional. Val vart femte år. Rösträtt gäller från 18 års ålder och vid valet den 4 maj 2014 var valdeltagandet 76 procent.
Panama är till ytan nästan dubbelt så stort som Schweiz (8 miljoner inv.). Nästan hälften av den totala landytan täcks av regnskog och bara ¼ av landet är befolkat. De flesta bor längs kanalen och i och runt Panama City. Klimatet är, utom i bergsområden, tropiskt m a o fuktigt och hett året om med små temperaturskillnader, dessutom har de en lång regnperiod som varar maj till januari.
Största inkomstkällan är Panamakanalen och basen i ekonomin är en välutvecklad servicesektor (Panamakanalen, frihandelsområdet Colón, banker, försäkringsbolag, hamnar, fartygsregister och turism) som står för ca 75% av BNP. Det betyder att Panama är ganska beroende av världsmarknadens utveckling. Panama trycker inga egna sedlar utan här är det USD som gäller och balboa är Panamas valuta men den finns bara i mynt och har förstås växelkurs mot dollarn.
Guna Yala
Vi har seglat runt i ögruppen Guna Yala i en månad och upplevt mycket och lärt oss massor om Guna Yala och dess invånare samt historia. Vi har bl a lärt oss att Guna Yala ska stavas med G och inte K, fast G uttalas som K. Tidigare kallades Guna Yala för San Blas, men det är ett namn de spanska erövrarna gav dem, så de vill de inte heta. Det riktiga namnet på ögruppen är alltså Guna Yala.
Under tiden vi varit här har vi gjort ett par korta inlägg via satellittelefon, men tyvärr verkar det inte fungerat. Vi har nu kompletterat blogginlägget ”San Blas bilder” med de saknade texterna. Nu har vi kommit till Shelter Bay precis vid Panamakanalen och fått internetuppkoppling så här kommer ett långt inlägg med bildspel. Ta en kopp kaffe och sätt dig till rätta så hoppas vi på att bjuda på en liten utflykt till Guna Yala.
Gunaindianerna vill bevara sitt sätt att leva och sina traditioner. Gunas är trevliga, vänliga, öppna och småväxta, tydligen är det bara pygméerna som är kortare. Det bor ca 55 000 Gunas i Guna Yala. Gunas kom ursprungligen från fastlandet men de lämnade succesivt sina hem och flyttade ut till öarna. På fastlandet drabbades byarna av översvämningar, sjukdomar som gula febern och blev hotade av andra stammar. På öarna fanns det dessutom inga insekter och ormar. Ögruppen Guna Yala ligger strax utanför fastlandet Panama, och du behöver zooma rejält mycket för att upptäcka dem på en karta. Guna Yala består av ca 365 öar men bara ett 40-tal är bebodda. En del öar tar emot back-packers och andra ”travelers” som vill erfara en eller flera nätter i en hängmatta på en mer eller mindre obebodd ö. Flera av de obebodda öarna används också som ”weekend get away” från den ö Gunas normalt bor på där det oftast är många hus och riktigt trångbott.
Men som sagt, spanjorerna kom de inte undan, inte heller pirater som hade Gunas öar som baser inför sina attacker på utskeppningshamnen Portobello och de spanska skepp som förde hem skatter de tagit från landet. Ca 1750 fick Gunas nog och de annars så fredliga indianerna attackerade och utförde massaker på inkräktarna som bosatt sig på öarna. Fredsavtalet från 1785 skulle garantera att Gunas fick leva i fred. Det är också vid denna tid som koksnötshandels startade och fortfarande idag är det många Gunas huvudsakliga inkomstkälla. Det betyder att varje kokosnöt i Guna Yala ägs av någon och det är inget besökare får förse sig av, även om de ligger på marken.
Hur gick det då med att få leva i fred? Så där kan man säga, Gunas styrdes från Panama som vid det här laget, 1903, hade blivit självständiga från Colombia med hjälp av USA (som ville slutföra bygget Panamakanalen, se blogginlägg från Colombia). Gunas lojalitet låg dock kvar hos Colombia. Panama styrde diktatoriskt över Gunas och efter många sammandrabbningar fick allt ett blodigt slut 1925 då Panamapolis, stationerad på en av Guna Yalas öar (Porvenir), mördades tillsammans med de Gunas som var av blandäktenskap. Nu begärde Gunas totalt självstyre vilket de också fick. Gunas är organiserade och strikt hierarkiskt styrda. Varje by har tre ”Sailas” (chefer) och tre ”Caciques” (högsta chefer) som styr Guna nationen, en av dessa tre väljs till absolut högsta ledare av Gunas. Varje by har en ”congresso” där byn samlas kring sina Sailas, dessa är mycket mer än politiska ledare, de har också kunskap inom spiritism, poesi, medicin och historia.
Sedan 1925 är det förbjudet för Gunas att gifta sig med någon icke Guna. Fast på en ö som vi var på finns en fransman som är gift med en Guna. Eftersom det bara finns 55 000 Gunas så innebär lagen genetisk isolering och vi har sett hel del albinos. Men för Gunas betyder det lycka att få ett albinobarn som här kallas ”moon child”. Fast vi ser förstå hur illa solen går åt deras ljusa hy och känsliga ögon. Seglare ger dem solskyddskräm som vi hoppas de använder och solglasögon är särskilt välkomna. Vi önskar att vi vetat detta innan vi kom hit för då hade vi haft med oss solglasögon för barn att ge bort. De flesta Gunas lever dock och har god hälsa långt upp i åren. Men precis som vi får de med stigande ålder problem med att läsa liten text, så vi var glada att vi hade några extra par läsglasögon att ge bort. Guna är ett matriarkalt samhälle, kvinnan styr över pengarna och det är kvinnan som väljer sin man som flyttar till hennes ö. En Guna blir giftasvuxen när de anses mogna, ålder har liten betydelse.
Transvestiter
Det finns flera Gunamän som klär sig som kvinnor med smycken, klänning, molas och arm- och benband och här ses det som helt naturligt. De agerar också som kvinnor och för att ytterligare förstärka deras kvinnlighet omges de ofta av ett eller flera barn. Vi har hört att föds de bara pojkar i en familj så utses en av dem till att vara flicka, någon har berättat för oss att den förstfödda ska vara en flicka oavsett vad.
Molas
Molas är ett ”broderat” rektangulärt tygstycke som Gunakvinnorna traditionellt syr fast på en blus både på fram- och baksida och de flesta molas tillverkas av kvinnor. Förr i tiden gjordes molas av naturfiber, men när kokosnötshandeln startade introducerades nya material och mönster. Det tar allt från 1 till 3 månader att färdigställa en mola. En mola består av flera tyglager av olika färger, där varje lager tyg klipps fram till första sidan för att bilda ett mönster i olika färger. Tyglagren som lyfts fram sys fast och sedan broderas fina stygn och de bildar också olika mönster. Molas var tidigare enbart i geometriska mönster, men idag kan man hitta abstrakta mönster av fåglar och andra djur, t o m delfiner. Orange, vinrött och svart är de traditionella färgerna och på senare tid har man börjat göra molas i olika blå toner, med marina motiv för det gillar turisterna. De av högsta klass (som oftast kostar mer) har många tyglager och är fint bearbetade med många fina stygn och har en vacker design, priset kan också bero på vem som gör och vem som säljer molas. Den dyraste kan kosta mellan 80-100 USD för en mola, medan de andra får allt mellan 15-50 USD. Kan de vara värt så mycket kan man fråga sig och som vanlig får frågan vara obesvarad.
Isla Maquina
Isla Maquina kallas även för Mola Maker Island. Där bor 500 personer varav 200 barn och vår speciella ”mola maker” Yessica med make Romeliano och barn. Yessica har nästan samma namn som Jeanettes syster Jessica, som var med då vi besökte ön. Maquina är nog en typisk Guna Yala by, med en stor Congresso i centrum och små hus/hyddor av naturmaterial som bambu och sätts sammansatt av material från djungel, gissar på lianer. Taken är gjorda av sammanflätade palmblad också det från den närliggande djungeln på fastlandet. Byggnaderna och taken är stadigt gjorda och står pall under den regnperioden, taken behöver läggas om var 25 år! Det finns inga möbler i husen, bara hängmattor att sova och vila i. Köken ligger separat, utanför själva husen, och består av en öppen eld över vilken det hänger ett kokkärl, självklart finns det inte rinnande vatten och toaletterna är hyddor som hänger ut i havet. Vatten får Maquina genom en smal ledning från en stor bäck på fastlandet, på ön kommer ledning upp hur havet och på ledingen sitter en kran som vrids av och på och hinkar med vatten bärs till husen. Fredrik hjälpte till och bar vatten vid vårt besök. Familjerna har ett odlingsområde/”finca” på fastlandet, där de odlar bl a bananer och ananas och i djungeln finns det på sina håll djur som de jagar. Familjen Yessica och Romeliano är nog välbeställda, de hade ett hus gjort av betong med två våningar, dubbelsäng i sovrummet och de bedrev en liten affär på bottenvåningen. Det som förvånade oss var nog de många solpanelerna och vi såg även en och annan parabolantenn på ön. Men så har vi nu fått höra att inom ett par år kommer det att finnas mobiltäckning på hela Guna Yala.
Hur har det då gått för oss att leva utan en vanlig livsmedelsaffär typ ICA/Coop, hur har vi klarat av sophanteringen och hur har det egentligen gått att leva utan internet i en månad? Vi kan börja med det sista … Det har gått bra, mycket bra och det har varit skönt att vara ganska oinformerad men så snart vi fick internet började vi surfa. Sophanteringen har också gått ganska bra. Det finns ingen sophämtning här på öarna, utan varje ö bränner sina egna sopor och nästan varje kväll kan man känna en svag doft av brinnande plast. Det är kanske inte det mest miljövänliga, men vad ska de göra? På lovart/vindsidan på öarna samlas skräp, det mesta är plast som kommer från andra delat av världen (t ex Karibien, Atlanten). De som varit här förut säger att det är mycket mer än för bara två år sedan och tyvärr får vi rapporter om liknande tillstånd från seglare i hela världen! Med ökande världsbefolkning så lär nog inte problemet med sopor/plast minska! Vi kastade matrester överbord, aluminiumburkar lämnade vi till Gunas som i sin tur sålde dem vidare. Så kvar ombord finns soppåsar med konservburkar, glasflaskor, pappersavfall och plast och detta kan vi sopsortera här i Shelter Bay. Och leva utan livsmedelsaffär? Vi provianterade mycket och mer än vad vi trodde oss behöva innan vi lämnade Curaçao och kompletterade i Colombia. I Guna Yala har vi kunnat fylla på förråden av ägg, färsk frukt och grönt lite då och då när grönsaksbåten kom, ibland t o m ett par gånger i veckan, det är hutlöst dyrt, men det är bara att betala. Färsk fisk och hummer erbjöds vi att köpa nästan dagligen till ganska OK priser. Gunas kommer i sina ulus, (träkanoter) gjorda av urgröpta trädstammar och det känns verkligen primitivt, en del har motor och lite större båtar. Några sätter segel på sina ulus och tar sig snabbare fram med vinden.
Det var det hela från Guna Yala nu ska vi ta hand om och vårda båten samt spendera ett par dagar i Panama City.
Jeanette & Fredrik
San Blas bilder
Nu är det dags för lite bilder som blivit hemflugna hela vägen från San Blas eller Guna Yala som det numera heter.
Djungelutflykt
Nedan ett axplock av fantastiska miljöer
Ulu, Guna Yala folkets transportmedel
Det finns bara två av oss – 20 januari 2019
I går lördag, lämnade besättningen oss och de har skött sig med bravur och har i princip stått för mer eller mindre all markservice. Dock har de varit ofina nog att vinna i diverse sällskapsspel.
Vi har haft två underbara veckor när vi seglat runt i detta ölandskap med alla dessa fantastiska namn vad sägs om: BBQ Island, Gunboat Island, Green Island och Swimming Pool Anchorage.
Eftersom detta inlägg är skickat via satellit så är det fortfarande inga bilder, men bara lugn, bilder är på väg hem med besättningen och kommer att publiceras inom kort.
Vi två som är tvungna att vara kvar, forsätter att segla runt här bland indianer och öar i nästan två veckor till.
När vi får wi-fi så skall vi försöka göra ett längre och mer historiskt inlägg om dessa Kuna Indianer och deras öar.
Så nu hoppas vi allt funkar och att ni inom kort får många bilder att titta på och som sagt av någon ”en bild säger mer än tusen ord”
Jeanette & Fredrik
Land fall San Blas – 7 januari 2019
Vi vill ge ifrån oss ett livstecken fast det blir via satellittelefon och inga bilder.
Överfarten från Colombia till Panama eller rättare sagt Kuna Yala (San Blas) gick jättebra, det blev 190 distans och tog 28 timmar. Vi kom fram vid lunchtid och solen stod högt på himlen så det var enkelt att hitta in bland reven. Trots att vi nu har besättning blir sömnen lidande när man bara seglar en natt. Det är ju inte förens efter det tredje dygnet man börjar sova gott under segling.
Vi ankrade i vad som kallas swimming pool anchorage (Holandes Cays), njöt och jobbade i kapp sömnen i två nätter innan vi gick vidare till Porvenir och checkade in i Panama. Nu är passen stämplade och under nästan en månad ska vi segla runt här i ögruppen Kuna Yala.
Det är synd att vi inte kan bifoga bilder till inlägget, det är så vackert här! Du får ge dig tilltåls tills vi får tillgång till internet. Kan du inte kan vänta så googla Kuna Yala/San Blas och du lär hitta många bilder på hur det ser ut här.
Det är mycket intressant med Kunaindianerna, så lite längre fram kommer nog mycket information om dem.
Jeanette och Fredrik
PS. Det är ganska skönt att inte vara uppkopplade.
Nyårsafton på gatan
Då var 2018 avslutat och det gjordes på colombianskt vis med middag på gatan med mycket rom, höga ljud, goda vänner och vackra masker.
Sonen med flickvän har nu åkt hem och bytts ut mot syster och svåger. Tillsammans lämnar vi nu Colombia för vidare färd mot San Blas/Kuna Yala och Panama.
Vi kommer från och med nu att befinna i områden med dåligt Wi-Fi så våra inlägg kommer vi att skicka via satellittelefonen, vilket innebär att vackra bilder kommer du att få vänta på. Du kan följa oss på kartan via Predict Wind Tracking som du hittar under rubriken Var är vi?
God fortsättning på 2019.
Jeanette och Fredrik
Cartagena – WoW!
Så kom då det efterlängtade besöket, sonen Erik och hans flickvän Jessica, jättekul! Då var det dags för oss att se oss om i Cartagena. En härlig stad och det är speciellt att vara här i juletid och nyår ska tydligen vara än mer speciellt, men det får vi skriva om i nästa inlägg.
Egentligen heter staden Cartagena de Indias och hamnen, fästningarna och monumenten i gamla Cartagena är sedan 1984 ett världsarv. Staden har ett strategiskt bra läge och var under det spanska imperiet den mest betydande sydamerikanska hamnstaden. Det var här spanjorerna samlade alla skatter innan de skeppades till Europa. Staden behövde så klart skyddas från pirater och andra så det byggdes murar och fort, San Felipe är nog det mest kända fortet. Det är innan för ”Walled City” som det gamla Cartagena finns att se och vi säger bara åk hit, upplev staden, känn den genuina atmosfären i Getsemani, gå på ”hostel street” som vi kallade den, en gata full av hostel, där finns t o m Boutique hostels! Och missa inte inomhus marknaden i Getsemani, där finns nog allt att köpa.
Här kommer många bilder!
I gamla staden finns de mest vackra portklappar (aldabas) vi sett och de var tidigare en symbol för familjen som bodde i husen, oftast väldigt förmögna hus. Alltså, ju större portklapp desto förmögnare eller mer betydelsefull och symbolen hintade också om vilka som bodde där. Låt oss ge dig några exempel.
Av Colombias totalt 49 miljoner invånare bor ca 1 miljon i Cartagena och i landets huvudstad Bogotá bor ca 8 miljoner.
Efter att firat jul i Cartagena på svenskt och engelskt vis var det dags att ta ungdomarna på en seglats till Isla de Rosario, ca 20 nm från Cartagena. Vi hissade storen och rullade ut genuan och seglade i ca 6 knop och strålande sol, fast det behöver vi kanske inte skriva för solen lyser ju hela tiden!
Vi ankrade i 3 nätter och ön utforskades, paddel board utnyttjades och självklart blev det sun downers, spel, sol och bad och bokläsning samt lite plugg inför vårterminen.
Efter dessa härliga dagar är vi nu åter i Cartagena för att fira nyår och den 2 januari mönstrar ungdomarna av och flyger hem till Svedala. Men redan samma dag får vi ny besättning och dessutom med nästan samma namn, Jeanettes syster Jessica och hennes man Fredrik så besättningsbytet ska nog gå smärtfritt. Den nya besättningen ska segla med oss till San Blas (Guana Yala) och mönstrar av någonstans på vägen till Colon i Panama. Vi ser väldigt mycket framemot detta besök.
Så till sist vill vi passa på att önska alla ett riktigt…
Gott slut och Gott Nytt år!
Jeanette & Fredrik