Bonaire – B i ABC-öarna

Ur vulkan uppstod de öar som kallas ABC varav vi nu är på Bonaire. Aruba och Curaçao är de andra två öarna och ska man vara korrekt så ligger de i BCA eller ACB ordning beroende på vilket håll man kommer från.

Nu är det filmtajm, och vi avslutar även inlägget med en lite bonusfilm, här en film om hur vi tog oss till Bonaire. 
Det första arkeologiska fynden på Bonaire dateras 3000 år tillbaka, men de flesta fynden talar för att ön beboddes först för 1000 år sedan. Precis som de andra karibiska öar vi besökt så var det även indianer från Venezuela som först kom till Bonaire, sedan kom spanjorerna och resten av historien kan du nog vid det här laget… År 1499 deklarerade spanjorerna att Bonaire tillhörde dem, de förslavade indianerna och förflyttade dem till ön Hispaniola (nuvarande Haiti och Dominikanska Republiken). De som blev kvar på Bonaire fick ”jobb” på plantager och ön lämnades mer eller mindre utan invånare. Spanjorerna namngav öarna: Islas Inutiles – fritt översatt ”värdelösa öar”. I början av 1500 talet satte spanjorerna iland kreatur för att förse grann ön Curaçao med kött och för att sköta om kreaturen skickades indianer från Hispanola till Bonaire! Därefter lät spanjorerna befolka ön med fångar från Syd- och Centralamerika.

Ända fram till början av 1800 talet bytte Boniare ”ägare” ett flertal gånger, samma historia som i resten av Karibien, men år 1817 föll ön i holländska händer. Bonaire har nu status som särskild kommun i Nederländerna (2010 upphörde nederländska Antillerna som autonom provins).

Det är inte i alla kryssningshamnar man kan bada och dyka precis vid fartyget

Per, Sarah från s/y Sailfish och Jeanette vid slavhusen

Slavhusen är små, låga och trånga och det är svårt att förstå att det sov fyra till sex män här. Men innan de byggdes 1850 sov de under bar himmel på stranden. Husen var bara till för att sova i, sina familjer hade de i Rincon och dit gick de på sin lediga söndag, en promenad på 6-7 timmar!

Ön har sedan länge haft saltindustri där slavarna jobbade, men 1863 förbjöds slaveriet och därmed lades saltanläggningen på is. 1966 startade Akzo Nobel upp saltproduktionen igen och 2010 köpte American Cargill Corporation anläggningen så saltproduktionen är i fullgång.

Det räcker till några frukostägg, kolla lastbilen till höger i bild

Nummerplåtar inspirerar till dykning

Dagarna på Bonaire fördriver vi med dykning…

Påväg mot ännu ett dyk

French Angel fish som barn

French Angel som vuxen

Ett stim Smallmouth Gunt gömmer sig i skuggan

Spotted drum

Banded Butterfish (och Jeanette till höger)

Bushpoints egna filmmakare har också gjort en kort film om ”Hellmoppers på St Barth” som vi avslutar med.

 Jeanette & Fredrik

Bojad på Bonaire och en unik naturupplevelse

Nu har vi varit på Bonaire i drygt en vecka och här är det ankringsförbud så vi ligger vi på boj. Det är ankringsförbud eftersom där det är tillräckligt grunt så det skulle gå att ankra är det korallrev. Det finns bara 42 bojar och omsättningen på dessa har under veckan som gått varit låg, de flesta verkar vara ”långliggare” som oss.

När vi kom tog vi den första lediga bojen vi såg och det visade sig att vi hade en otrolig tur. De bojar som är längst norrut verkar vara de mest populära. Här ligger vi med aktern precis vid kanten, där det blir djupt, så det är bara att dyka direkt från båten. Vi ligger precis utanför ett av dykcentren så vi har alltid något att titta på och även på kvällen ser vi nattdykare med sina ficklampor i det klara vattnet.

Otålig väntan på att få dyka

Vi har skaffat all dykutrustning och kommit igång med dykningen på allvar och gjort en hel del dyk redan. Det finns över 100 dykplatser på Bonaire så vi har att ha att göra under den månad vi ska vara här och dyka. Till dykplatserna kan vi antingen ta jollen eller båten och tar vi båten lämnar vi jollen på bojen för att visa att den är upptagen, annars lär inte bojen vara ledig när vi dykt klart för dagen.

Dykförberedelse på s/y Sailfish

Fyra dagar efter fullmåne gjorde vi ett nattdyk tillsammans med Per och Sarah på båten Sailfish. Vi ville uppleva ett naturfenomen som bara inträffar 2-5 dagar efter fullmåne och ca 40 minuter efter solnedgång och varar bara i 10-15 minuter, så det hänger på timing. Det är yttepyttesmå musselkräftor som kallas Ostacods och de beter sig precis som eldflugor och lyser för att imponera på honorna. En mäktig upplevelse som är svår att beskriva men den intresserade kan läsa mer på denna länk https://www.diveoclock.com/destinations/Caribbean/Bonaire/Ostracods/

Stilstudie

Redan nu är vi några båtar här som ska delta i Suzie Two rallyt Western Caribbean nästa säsong och fler på väg så det kommer inte råda någon brist på dykkompisar.

För den informations- och historiesugne så kommer det, men vi måste dra lite på det eftersom vi kommer vara här så länge 🙂

Jeanette & Fredrik

Framme på Bonaire

Det finns ett utryck Fair winds and following seas som man brukar säga till seglare som ger sig av. Vi törs nog påstå att det är precis så vi har haft det på vår överfart. Det kan bero på att det var just det som Randy på den kanadensiska båten Moorahme ropade till oss när vi var väg ut ur lagunen på St Martin.

Efter 3 dygn och 6 timmar och 502 seglade sjömil är vi så framme på Bonaire. Här har vi tänkt stanna i ungefär en månad och vi räknar med att dyka en hel del eftersom Bonaire är en av de heliga platserna inom dyksporten. Så du får nog räkna med en hel del inlägg om dykning istället för segling den närmaste månaden.

Jeanette & Fredrik

Bonaire here we come!

Så där ja! Igår kväll tog vi beslutet att dra direkt härifrån St Martin till Bonaire. Imorgon bitti (söndag) kastar vi loss.

Till Bonaire är det ungefär 470 nm vilket motsvarar 87 mil eller nästan lika långt som att köra bil från Stockholm till Luleå. Vi räknar med att ha en snittfart av 6 knop (11 km) i timmen och då kommer det att ta 3 dagar och 6 timmar till Bonaire. Prognosen säger att vi kommer få en behaglig vind på 6-8 m/s, snett bakifrån. Vem har bråttom…

Marine Traffic kommer att tappa kontakt med oss när vi är för långt från land, så bli inte förvånad när vi ”försvinner”. Om tekniken är med oss kommer vi, vår vana trogen på längre överfarter, att skicka korta blogginlägg från satellittelefonen varje dag.

Jeanette & Fredrik

Brevet från (fd) kolonin

Som svensk och inte besöka St. Barths när man seglar runt i Karibien får väl närmast betecknas som tjänstefel. Vad passar då bättre än att göra det när J-class båtar och superyachter är där och tävlar i St. Barths Bucket Regatta.

Vi tillbringade fyra ganska rulliga nätter ankrade utanför huvudstaden Gustavia där gatunamnen är både på franska och svenska. Vi befann oss i gott sällskap, på vår ankring låg både VELSHEDA och den nybyggda J-båten SVEA endast 100 m från oss när de inte var ute och tävlande. Svea är ritad av Tore Holm 1937 men inte byggd förens i nutid och vill du läsa mer om SVEA så klicka här. I bakgrunden på allt detta låg oligarken Roman Abramovitj superyacht ECLIPSE som är världens näst största men kanske dyraste privata yachten, vill du läsa mer om Eclipse klicka här. Say no moore…

Eclispe bland sina småkompisar (notera Saba i horisonten)

Vackra Svea

Velsheda förbereder sig

St Barthélemy allmänt kallat St. Barths/St. Barts är en vacker ö med många fina hus spridda över ön det ena finare än det andra. Ön är ganska posh och i huvudstaden Gustavia ligger de stora märkesbutiker (Hermès, Cartier, Bulgari, Louis Vuitton) på rad och lyxiga yachter i hamnen. 

Gustavias inrehamn

Rockefellers var de som startade jetset trenden när de intog ön 1957 och därefter följde jetsettarna och annat löst folk och mystiken skapades. Vi gillar Gustavia och tycker St. Barths och Gustavia är posh på ett trevligt och ödmjukt sätt.

Mysigt i Gustavia, till höger svenskbaren Le Select

Tyvärr besökte orkanen Irma också Sveriges fd koloni i september 2017, men när vi var där i förra veckan såg vi, otroligt nog, nästan inga spår av orkanen. Öns 9000 invånare gick man ur huse och hjälptes åt att få ön på fötter efter Irma. Oväsen från byggmaskiner och dylikt fick pågå dygnet runt fram till november därefter är det klockan 22.00 det ska vara tyst. Nu är det det bara musiken från barerna som hörs efter tio. Många hotell är fortfarande stängda men i slutet av året är de förhoppningsvis färdig reparerade och kan öppna igen.

Hellmoppers igen men med större maskin

Det gäller att bromsa hårt vid landning

Minnet av att ön, som är nästan lika stor som Lidingö, eller för den delen Visingsö, har varit svensk vårdats ömt av bland annat S:t Barthélemysällskapet (läs mer här) och ägaren till Le Select ”svenskbaren” Marius Stakelborough har genom sitt arbete fått Nordstjärneorden av kung Carl XVI Gustav.

Vi såg det svenska arvet på gatunamn, att Systembolaget finns här och en svensk kyrkogård samt att St. Barths vapen har de tre kronorna.

Känns som hemma

Kundbesök

Sista svensken

Kort historielektion
I mitten av 1700 talet letade kung Gustav III efter en koloni att förvärva. Det var på modet att äga en koloni på den tiden. Kungen såg hur grannlandet Danmark blev allt rikare på sina kolonier och sökte med ljus och lykta efter en egen. Slutligen fick han tag på St. Barths som fransmännen ägde och slöt år 1784 en överenskommelse med Frankrike som i gengäld fick frihandelsrättigheter i Göteborg. St. Barths blomstrade under delar av de nästan 100 år som Sverige ägde ön. Men på slutet började det bli kostsamt att ha kolonin så 1878 sålde Oscar II tillbaka ön till de tidigare ägarna för 300 000 kronor.

Nu tänker vi börja att dra oss ner mot Bonaire, så vi får se var nästa inlägg kommer från.

Jeanette & Fredrik

En riktig Bellmanhistoria 

Det var kul att komma tillbaka till St Martin efter de dryga två veckorna som vi var på BVI/USVI och se att de kommit så mycket längre i det ständiga röjningsarbetet som pågår efter Irma.

Lagunen på St Martin

Första natten låg vi i Marigot Bay på den franska sidan, men då vinden skulle snurra runt ett helt varv under några dagar och dyningarna skulle bli ganska höga gick vi in i den skyddande lagunen. Här är en historia från verkligheten.

Tre segelbåtar, en engelsman, en svensk och en tysk ska gå in i lagunen på den franska sidan av St Martin. För att gå in i lagunen måste man gå igenom en kanal från Marigot Bay och där finns en bro som öppnas så att segelbåtar ska kunna passera. Broöppningen är kl. 09.00 och engelsmannen är ute i god tid och har kontakt med brovakten via radio. Han lägger sig snyggt och kör runt i en stor fin cirkel i väntan på att broöppningen ska ske, efter en stund ansluter svensken som naturligtvis följer engelsmannens exempel och ansluter i cirklandet. Efter ytterligare en stund kommer tysken farande och vad gör han då, inte ansluter han till engelsmannen och svensken i cirklandet, utan han lägger sig hovrande och gungandes i kanalöppningen. Gissa vilken båt som var först in i lagunen?

Heineken Regatta har varit ett stående inslag på St Martin men efter Irma var alla lite nervösa att den inte skulle kunna genomföras 2018. Men helt enligt plan gick den av stapeln den 1–4 mars och det var verkligen ett statement ”We are back in business” ingen orkan ska få knocka oss!

Deltagarna på väg in efter avslutad race

Det gällde även att spexa på vägen in efter race

Prisutdelning

På avslutningskvällen uppträdde Shaggy känd för låtar som Boombastic och It wasn’t me. Men eftersom 22.00 är ”cruisers midnight” hade Fredrik redan gått och lagt sig. Jeanette missade också tillställningen eftersom hon flög hem på en snabbvisit till Sverige för att hälsa på sina föräldrar och fira deras födelsedagar.

Födelsedagarna duggar tätt så här i mars så det var bråttom tillbaka för att igår söndag fira Fredriks födelsedag som avslutades med en trevlig indisk middag på restaurang tillsammans med Susanne och Peder på båten Miltona. När Jeanette var i Sverige fick Fredrik klara sig ensam och roade sig då med att göra lite små jobb på båten och träffa andra seglare.

Bland annat den två år yngre systerbåten A Capella

För dig som får tidningen Oceanseglaren och tycker att det var en snygg omslagsbild på kan jag (Jeanette) meddela att jag känner fotografen mycket väl 🙂

En bild för dig som inte får tidningen

På onsdag är det dags för oss att segla till den gamla svensk kolonin Saint Barthélemy och ännu en regatta.

Jeanette & Fredrik

25 miljoner USD rikare

I Tyrell Bay (Beef Island/Tortola/BVI) lämnade vi av syster Jessica som tog ett litet plan tillbaka till St Martin från flygplatsen som ligger precis vid ankringen. Ganska exotiskt att ta jollen till bryggan och i flip flops gå några hundra meter till flygplatsen och checka in.


Trots att vi sett mycket av vad Irma och Maria orsakat så var det nog i Tyrell Bay som det kändes sorgligast och nästan lite spöklikt. Tyrell som är känd för sina Full Moon Partyn men nu ligger det båtar uppspolade på hela stranden och det kändes väldigt öde. När orkanerna kom låg båtar ankrade i viken och de draggade successivt och för att sedan lyftas upp på land av de stora vågor som orkanerna orsakade.

På USVI (amerikanska Jungfruöarna) har vi inte sett lika mycket spår efter orkanerna men vi har hört att de snabbt fick hjälp av FEMA (Federal Emergency Management Agency). I huvudstaden Charlotte Amalie som ligger på ön St Thomas ligger det oftast minst 2-3 jättestora kryssningsfartyg inne varje dag men det kan vara upp till 7 stycken samtidigt har vi hört. Här är det business as usual” och det finns många lyxbutiker för kryssningsresenärerna.

I Brewers Bay på St Thomas fick vi en liten delfinshow en morgon (se film) och där låg inga charterbåtar bara några få långseglare vilket är lite ovant från BVI där vi i princip bara träffade på charterbåtar.


Nu är det snart dags för oss att segla tillbaka till St Martin. Men först några ord om vind och regn. Alltså solen lyser inte på oss hela tiden om du trodde det. Under nästan en månad har det varit ganska blåsigt och här kallar man dem för ”Christmas winds”, lite sent för de vindarna tycker vi. Dessutom har det regnat mer eller mindre varje dag och det upplevde vi även i fjol, men i år tycker vi det varit lite kraftigare regn.

Nu lite för den historiesugne

1917 blev danskarna USD 25 miljoner rikare när de sålde öarna St Thomas, St John och St Croix plus lite små öar till USA och US Virgin Island bildades. Förhandlingarna startade redan 1865 eftersom USA inte ville att danskarna skulle sälja till någon nation som var fientligt inställd till USA. Med tanke på danskarnas rykte som affärsmän så får vi anta att 25 miljoner USD var bra betalt. Varför Danmark ägde dessa öar har inte vårt internet räckt till för att Googla fram, men vi hoppas att någon historieintresserad läsare kommer att lägga in det som en kommentar.

Precis som de andra västindiska öar vi besökt har det i omgångar bott Coboney-Arawak- och Caribindianer på dessa öar som Columbus ”upptäckte” 1493. Även här utrotades indianerna successivt, först av varandra sedan av européerna. Lite kuriosa är att flera inhemska namn införlivades med engelskan: barbecue, cannibal, hurricane, potato och tobacco.

Jungfruöarna, som ligger på ett strategiskt läge mellan Syd- och Nordamerika, blev en genomfartsled för de spanska fartyg som hämtade rikedomarna från Centralamerika och Sydamerika i slutet av 1400-talet och framåt. Bl a de stadiga passadvindarna och de många skyddade vikar var perfekta för ett stopp till och från Spanien. Andra länder i Europa, exempelvis England, hade svårt att utmana den spanska dominansen i området, men ville självklart ändå ta del av skatterna ombord. Lika lite då som nu, passade det sig inte att respektive länders krigsflotta kapade skeppen, men det gick ju att kringgå… Pirater fanns redan på plats. Privatägda skepp och pirater, det var en ganska tunn tråd som skiljde dem åt, fick ett inofficiellt OK på att kapa de spanska skeppen, smuggla och trakassera spanska nybyggare och detta pågick under fler hundra år! Till slut fanns det inte mer skatter för spanjorerna att hämta hem och öarna började på allvar att koloniseras av européerna. De byggde socker- och bomullsplantager och behövde arbetskraft och precis som på andra håll försåg de sig med slavar från Afrika.

Flera händelser påverkade och hindrade plantagerna att fortsätta sin verksamhet, bl a orkaner, torka, amerikanska revolutionen och slavuppror. Det senare sammanföll med sockerbetans inträde i Europa och sockerpriset sjönk. I mitten av 1800-talet blev slavarna fria och européerna övergav sina kolonier och återvände till Europa.

Den kvarvarande befolkningen livnärde sig på vad jorden och havet kunde ge och inblandning av regeringar var minimal i nästan hundra år. I mitten av 1900-talet började reformer och lokala regeringar bildas och det snabbades på när amerikanska turister började visa intresse för öarna som ligger nära USA och har ett härligt klimat. Turismen i dess olika former, kryssningsfartyg och charterbåtar, är idag stommen i ekonomin.

Jeanette & Fredrik

Irmaria 2017 Knocked us down… but not out

Även BVI (Brittiska Jungfruöarna) drabbades hårt av orkanerna Irma och Maria och det syns tydliga spår av dem överallt. På ön Jost van Dyke fick vi lära oss uttrycket ”Irmaria 2017 Knocked us down… but not out”. Uttrycket säger lite om den anda som råder, alla verkar vara försiktigt positiva till framtiden och uppbyggnaden på gång.

Richard Branson fick en rejäl snyting på Necker Island

Upp och ned i Road Town/Tortola

Parkering utanför Regeringsbyggnad i Rd Town

Passande namn?

Charterbåtsverksamheten är viktig för BVI och eftersom dessa båtar ligger i vattnet året om var det många som inte klarade sig helskinnade när orkanerna drog fram. För att få igång verksamheten har de flyttat hit båtar från andra delar av världen så att de ska räcka till alla som vill segla. Charterseglarna har återvänt, men inte alls i samma antal som vi har förstått att det var tidigare. Förr var man tvungen att gå upp i ottan och segla klart innan lunch för att få en bra boj eller ankring i de mest populära vikarna. Normalt ligger vi på vårt eget ankare som vi litar mycket på, men i BVI har vi legat på moorings (boj) för 30 dollar per natt. Vi ser det som ett litet bidrag till återuppbyggnaden och den lokala ekonomin.

The Bight Norman Island

Det blir utomhus gudstjänst

Fortfarande vackert på BVI

Flera populära barer är igång igen. Foxy’s och Soggy Dollar på Jost van Dyke och the Bight på Norman Island är återuppbyggda, men den berömda partybåten Willy T på Norman Island har orkanerna förflyttat upp på stranden. Det finns även andra ställen som har fått ordentligt med stryk t ex är Saba Rock helt urblåst och Bitter End Yacht Club på Virgin Gorda finns inte längre.

Ett urblåst Saba Rock

Draggat?

North Sound Virgin Gorda

The Baths på Virgin Gorda

Baddags på the Bath

Även kryssningsfartygen har börjat gå till BVI igen efter orkanerna och i Road Town på Tortola gick vi till kryssningsterminalen och tittade på fenomenet med affärer som enbart är öppna när ett kryssningsfartyg ligger i hamn.

Kryssningsfartygen har återvänt

Att fylla på kylskåpet på affären i Road Town var en fröjd för där fanns allt och lite till, så vår lilla plan att vara välfyllda när vi lämnade St Martin var lite onödig.

Att segla i BVI kan närmast liknas med att segla i en skärgård, även om vi inte behöver kryssa mellan grynnor, röda och gröna prickar, så ser vi små öar runt omkring vart vi än seglar. Detta är en skillnad mot att segla i de södra delarna av Karibien där öarna ligger som ett pärlband från Grenada och uppåt.

Under vår segling i BVI har vi haft en extra besättningsmedlem, Jessica Jeanettes syster. Jessica har seglat med oss och det har varit jätteroligt att rå om henne och ha en henne med när vi seglat runt bland partyställena på BVI. För mycket här i BVI handlar om party och fest vilket kanske inte är så konstigt eftersom 80-90 % av båtarna är charterbåtar som hyrs och besättningar är här på en eller två veckors semester och vill naturligtvis ha partystämning.

Så även här råder ”the show must go on” vilket vi väljer att tolka positivt.

Soggy Dollar är också återuppbyggt

Jeanette & Fredrik

Fem månader efter att Martin mötte Irma

Vi besöker St Martin ca 5 månader efter det förödande dygnet då orkanen Irma drog fram över ön med en styrka som nog inte går att föreställa sig. Irma är den kraftigaste orkanen hitintills i Karibien vad vi vet, vissa menar att den var en kategori 6 på en 5 gradig skala. Folk har berättat att lufttrycket sjönk och att man var tvungen att tryckutjämna precis som när flyger flygplan. Med en medelvindhastighet på 82 m/s och med en styrka som ska ha varit 8 gånger mer destruktiv än den svenska stormen Gudrun som 2005 körde plockepinn med 250 miljoner träd i södra Sverige.

Även om gator och vägar är uppstädade så syns spåren tydligt runt om på ön. Sönderblåsta hus, vrak efter båtar och bilar.

Arbete pågår för fullt med att reparera hotellet

Man får se upp i lagunen

Usch så mycket pengar i vattnet

I vilken ända ska man börja?

Livet har återvänt och människorna är så vitt vi kan förstå vid gott mod och barer och restauranger är öppna igen om än i mycket mindre antal och en hel del kommer inte att öppna igen eftersom skadorna är förstora.

En kvinna vi pratat med och som upplevde orkanen på plats, säger att man uppskattar livet på ett annat sätt och att man inte tar allt för givit längre. Hon säger att hon känner en mer ödmjuk stämning på St Martin efter Irma, ”inget ont som inte har något gott med sig” säger hon och ler.

Vår biluthyrare Claude berättar hur han två dagar innan Irma kom bestämde sig för att lämna sitt hus och flytta över till ett närbeläget hotell. Han menar att om de stannat kvar i sitt hus på Nettel Bay så hade de inte levt i dag. Detta eftersom det kom en mycket hög våg på den nordvästrasidan (Anguillasidan) och invändigt spolade rent alla strandhusen som ligger i Nettle Bay. Vattnet dränkte hela den smala landtunga som delar av Marigot Bay med lagunen. Under tiden tillbringade Claude och hans fru 10-12 timmar instängda på hotellrummets toalett.

Enligt uppgift är det officiella antalet döda efter Irma 11 personer, men ett rykte säger att det är uppemot 800 personer eftersom St Martin har ett mycket stort antal inofficiella invånare. 10 000 personer är en siffra som figurerar.

Rundturen med hyrbilen är till att börja med en ganska sorglig tur. Anse Marcel som tidigare var en lyxig resort med en mycket trevlig marina ser idag ut som en krigszon efter att trupperna dragit sig tillbaka efter beskjutning. 

Helt urblåst reception – Anse Marcel

Hemskt att se

Anse Marcel – de flesta båtarna är redan bärgade

Vidare till Oyster Pond där en stor del av charter flottan höll till. Oyster Pond är urblåst och man ser stolparna sticka upp efter den stora brygganläggningen och de flesta båtvraken är bärgade.

Oyster Pond

Ännu en ”krigszon”

Ljuspunkten på rund turen blir Philipsburg på den holländskasidan av St Martin, hur konstigt det än nu låter att detta kryssningsturistinferno kan bli en ljuspunkt. Det ligger två kryssningsfartyg inne och kommersen är i fullgång på strandpromenaden och det känns som ”the show must go on” vilket på något underligt sätt känns som en ljuspunkt efter all förödelse vi sett på vår rundtur.

”Back in business”

Vackert i Philipsburg

St Martin är på god väg att återhämta sig. Det finns barer och restauranger så det räcker och blir över men naturligtvis inte i samma antal som tidigare, men de räcker gott och väl till för turisterna som också har minskat i antal. Många hotell håller fortfarande stängt, men alla jobbar mot målet att turisterna ska kunna återvända 2019 i full styrka. Trots allt är det ju turism som de lever av, som de andra öarna i Karibien.

Matvaruaffärerna och byggvaruhusen är fyllda till bredden för det kommer att gå åt mycket arbete och material att reparera allt som Irma förstörde.

Det är ju även en hel del båtar som ska repareras och man flyttar även båtar till andra delar av Karibien för att kapaciteten inte räcker till på St Martin.

Båttillbehörsbutikerna är välfyllda och St Martin är fortfarande stället att åka till om man behöver göra eller köpa något till sin båt.

Några kommer i alla fall tjäna pengar på Irma men vi är ganska säkra på att det inte är försäkringbolagen.

Vi är kvar på St Martin och inväntar Jeanettes syster som ska segla med oss i några veckor, jättekul!

Vackra Marigot Bay är fortfarande en mycket bra ankring

Jeanette & Fredrik

Rock and roll på Saba

Efter moppeturen på Nevis gjorde vi ett kort stopp på St Kitts och kollade in Super Yachthamnen St Christophe, innan vi checkade ut i Basseterre.

Salt Plage – Sunset Bar

Nu går solen ner

Vi tog sikte på Sint Eustatius (här säger de Statia) och Saba som båda numera är kommuner i Nederländerna eller som de själva säger ”vi är som en av sanddynerna utanför Holland, fast vi är bara lite längre ut”. Det bor ca 3500 personer på Statia och 2000 på Saba.

Statia och Saba är inte lika populära seglingsmål och det beror nog på rullig ankring. Vi kan bekräfta att det rullar på ankringen och att man gör säkrats i att sjöstuva innan man går och lägger sig och förvänta dig inte ostörd nattsömn.

Ruiner i hamnområdet som delvis byggdes med ballast stenar

Slave Road som leder upp till Oranjestad från hamnen

På Statia är den stora utmaningen att bestiga The Quill (vulkanen) upp till kanten och ner i kratern, en liten nätt hike på 3 ½ timme om man håller hyggligt tempo.

Den stora utmaningen

Fin utsikt från kraterkanten

Den mest spännande perioden på Statia var nog under guldåren mitten till slutet på 1700-talet. Under denna tid krigade engelsmännen och fransmännen med varandra och engelsmännen hade också fullt upp med att stävja de amerikanska rebellerna som vill bilda en union i Amerika. Statia som tillhörde Nederländerna var inte iblandad i krigen och därmed kunde alla som inte fick handla med varandra handla med Statia, engelsmän, fransmän och rebeller! Nu gick kanske inte alla varor genom hamnen på Statia eftersom det räckte att man kunde visa upp ett dokument som sa att man hade köpt varan där, det var en godkänd typ av smuggling. Stora förmögenheter byggdes upp på kort tid och Statia kallades för ”Golden Rock”. Statia blev först med att salutera ett skepp med amerikanska rebeller och i och med det erkände de amerikanska unionen. Detta tillsammans med att vapen sålts till rebellerna från Statia blev för mycket för engelsmännen som förklarade krig med Holland och Admiral Rodney intog ön.

Saba here we come

Saba – Vilken vacker ö! Man blir ”bergtagen” i dubbel bemärkelse, hela ön är bara berg så det är ett under att det ens finns vägar och ett tag sa man att det inte skulle gå att bygga vägar på ön. Men det gick och vi har åkt på dem, upp och ner, ner och upp. De ca 2000 invånarna bor i de små gulliga byarna.

Windward

The Bottom

Hika eller dyka är grejen på Saba och här är utmaningen Mt Scenery som är den högsta toppen och upp tar det 90 minuter enkel resa, men på vägen upp ska man även avverka 1064 trappsteg som inte är byggda enligt byggnormen 170-180 mm utan varje steg är som ett knäböj på ett ben. Men vi klarade även detta.

On top of the world

We made it!

Dykningen på Saba ska vara bra och det ser vi framemot att göra nästa gång och när vi återkommer ska vi välja dagar med lite dyningar eller så får det bli hotell.

Badkar på Spyglass, huset går att hyra för USD 350 per vecka

Regn på ingående

På återseende SABA

Nästa inlägg kommer att gå i orkanens tecken för nu har vi kommit till St Martin och som du vet drabbades de hårt.

Skalman badar

Jeanette & Fredrik