Vi besöker St Martin ca 5 månader efter det förödande dygnet då orkanen Irma drog fram över ön med en styrka som nog inte går att föreställa sig. Irma är den kraftigaste orkanen hitintills i Karibien vad vi vet, vissa menar att den var en kategori 6 på en 5 gradig skala. Folk har berättat att lufttrycket sjönk och att man var tvungen att tryckutjämna precis som när flyger flygplan. Med en medelvindhastighet på 82 m/s och med en styrka som ska ha varit 8 gånger mer destruktiv än den svenska stormen Gudrun som 2005 körde plockepinn med 250 miljoner träd i södra Sverige.

Även om gator och vägar är uppstädade så syns spåren tydligt runt om på ön. Sönderblåsta hus, vrak efter båtar och bilar.

Livet har återvänt och människorna är så vitt vi kan förstå vid gott mod och barer och restauranger är öppna igen om än i mycket mindre antal och en hel del kommer inte att öppna igen eftersom skadorna är förstora.

En kvinna vi pratat med och som upplevde orkanen på plats, säger att man uppskattar livet på ett annat sätt och att man inte tar allt för givit längre. Hon säger att hon känner en mer ödmjuk stämning på St Martin efter Irma, ”inget ont som inte har något gott med sig” säger hon och ler.

Vår biluthyrare Claude berättar hur han två dagar innan Irma kom bestämde sig för att lämna sitt hus och flytta över till ett närbeläget hotell. Han menar att om de stannat kvar i sitt hus på Nettel Bay så hade de inte levt i dag. Detta eftersom det kom en mycket hög våg på den nordvästrasidan (Anguillasidan) och invändigt spolade rent alla strandhusen som ligger i Nettle Bay. Vattnet dränkte hela den smala landtunga som delar av Marigot Bay med lagunen. Under tiden tillbringade Claude och hans fru 10-12 timmar instängda på hotellrummets toalett.

Enligt uppgift är det officiella antalet döda efter Irma 11 personer, men ett rykte säger att det är uppemot 800 personer eftersom St Martin har ett mycket stort antal inofficiella invånare. 10 000 personer är en siffra som figurerar.

Rundturen med hyrbilen är till att börja med en ganska sorglig tur. Anse Marcel som tidigare var en lyxig resort med en mycket trevlig marina ser idag ut som en krigszon efter att trupperna dragit sig tillbaka efter beskjutning. 

Vidare till Oyster Pond där en stor del av charter flottan höll till. Oyster Pond är urblåst och man ser stolparna sticka upp efter den stora brygganläggningen och de flesta båtvraken är bärgade.

Ljuspunkten på rund turen blir Philipsburg på den holländskasidan av St Martin, hur konstigt det än nu låter att detta kryssningsturistinferno kan bli en ljuspunkt. Det ligger två kryssningsfartyg inne och kommersen är i fullgång på strandpromenaden och det känns som ”the show must go on” vilket på något underligt sätt känns som en ljuspunkt efter all förödelse vi sett på vår rundtur.

St Martin är på god väg att återhämta sig. Det finns barer och restauranger så det räcker och blir över men naturligtvis inte i samma antal som tidigare, men de räcker gott och väl till för turisterna som också har minskat i antal. Många hotell håller fortfarande stängt, men alla jobbar mot målet att turisterna ska kunna återvända 2019 i full styrka. Trots allt är det ju turism som de lever av, som de andra öarna i Karibien.

Matvaruaffärerna och byggvaruhusen är fyllda till bredden för det kommer att gå åt mycket arbete och material att reparera allt som Irma förstörde.

Det är ju även en hel del båtar som ska repareras och man flyttar även båtar till andra delar av Karibien för att kapaciteten inte räcker till på St Martin.

Båttillbehörsbutikerna är välfyllda och St Martin är fortfarande stället att åka till om man behöver göra eller köpa något till sin båt.

Några kommer i alla fall tjäna pengar på Irma men vi är ganska säkra på att det inte är försäkringbolagen.

Vi är kvar på St Martin och inväntar Jeanettes syster som ska segla med oss i några veckor, jättekul!

Jeanette & Fredrik

Efter moppeturen på Nevis gjorde vi ett kort stopp på St Kitts och kollade in Super Yachthamnen St Christophe, innan vi checkade ut i Basseterre.

Vi tog sikte på Sint Eustatius (här säger de Statia) och Saba som båda numera är kommuner i Nederländerna eller som de själva säger ”vi är som en av sanddynerna utanför Holland, fast vi är bara lite längre ut”. Det bor ca 3500 personer på Statia och 2000 på Saba.

Statia och Saba är inte lika populära seglingsmål och det beror nog på rullig ankring. Vi kan bekräfta att det rullar på ankringen och att man gör säkrats i att sjöstuva innan man går och lägger sig och förvänta dig inte ostörd nattsömn.

På Statia är den stora utmaningen att bestiga The Quill (vulkanen) upp till kanten och ner i kratern, en liten nätt hike på 3 ½ timme om man håller hyggligt tempo.

Den mest spännande perioden på Statia var nog under guldåren mitten till slutet på 1700-talet. Under denna tid krigade engelsmännen och fransmännen med varandra och engelsmännen hade också fullt upp med att stävja de amerikanska rebellerna som vill bilda en union i Amerika. Statia som tillhörde Nederländerna var inte iblandad i krigen och därmed kunde alla som inte fick handla med varandra handla med Statia, engelsmän, fransmän och rebeller! Nu gick kanske inte alla varor genom hamnen på Statia eftersom det räckte att man kunde visa upp ett dokument som sa att man hade köpt varan där, det var en godkänd typ av smuggling. Stora förmögenheter byggdes upp på kort tid och Statia kallades för ”Golden Rock”. Statia blev först med att salutera ett skepp med amerikanska rebeller och i och med det erkände de amerikanska unionen. Detta tillsammans med att vapen sålts till rebellerna från Statia blev för mycket för engelsmännen som förklarade krig med Holland och Admiral Rodney intog ön.

Saba – Vilken vacker ö! Man blir ”bergtagen” i dubbel bemärkelse, hela ön är bara berg så det är ett under att det ens finns vägar och ett tag sa man att det inte skulle gå att bygga vägar på ön. Men det gick och vi har åkt på dem, upp och ner, ner och upp. De ca 2000 invånarna bor i de små gulliga byarna.

Hika eller dyka är grejen på Saba och här är utmaningen Mt Scenery som är den högsta toppen och upp tar det 90 minuter enkel resa, men på vägen upp ska man även avverka 1064 trappsteg som inte är byggda enligt byggnormen 170-180 mm utan varje steg är som ett knäböj på ett ben. Men vi klarade även detta.

Dykningen på Saba ska vara bra och det ser vi framemot att göra nästa gång och när vi återkommer ska vi välja dagar med lite dyningar eller så får det bli hotell.

Nästa inlägg kommer att gå i orkanens tecken för nu har vi kommit till St Martin och som du vet drabbades de hårt.

Jeanette & Fredrik