Efter Örnsköldsvik och hockeymatchen styrde vi mot Bönhamn i solsken och liten vind så vi fick använda motorn. Bönhamn är en liten idyllisk hamn med sjöbodar och här är säkert fullt av liv på sommaren.

. 

 

Nu var allt dock stängt och tillbommat och båten som normalt tar passagerare till Högbonden hade slutat gå för säsongen, så vi tog vår jolle och åkte dit. Vi lade till vid den stora bryggan, där passagerarbåten lägger till, och därifrån går en linbana upp till fyren. Fast linbanan är inte till för persontransport så vi fick vackert gå upp till fyren som låg drygt 400 m uppåt. Det var en ganska enkel och skön promenad tyckte vi som klättrat upp för Skuleberget! Högbonden har ett gulligt café och ett vandrarhem, en vacker sommardag skulle det nog vara magiskt att vakna här uppe och äta frukost i den fina lilla trädgården med havet nedanför. Vandrarhemmet var öppet och några gäster hade de så här i början av oktober. Här kan du läsa mer om Högbonden

Vi sov en natt i Bönham och nästa dag kryssade vi oss ner till Lustholmen, 27 nm så vi fick en kryssande ”omväg” på 10 nm, utan kryssande var det bara 17 nm till Lustholmen. Solen lyste och det var bara lite för kallt i vinden, men så börjar ju senhösten närma sig med stormsteg, det går fort nu.

Lustholmen kan vi varmt rekommendera om ni befinner er på Höga Kusten. Lustholmen är Härnösand Seglingssällskaps (HSS) klubbhamn vid Ångermanälvens mynning och en så välskött klubbhamn, t o m så här sent på säsongen hade någon städat samma dag vi var där! De hade en bastu, en super bastu och med en fantastisk utsikt. Bastun var vedeldad och på sandstranden fanns det hur mycket ved som helst att elda med – det var en härlig upplevelse.

 

  

HSS klubbhus har en helt egen historia. Inför Härnösandsutställningen sommaren 1935 lät Mo och Domsjö bygga en modell av Gideå herrgård i Örnsköldsviks kommun, för att ha i företagets monter. Denna modell fick sedan HSS köpa för 300 kr efter utställningen och återuppförde som klubbhus. Invigningen skedde i samband med Härnön Runt 14 juni 1936.

Vi har dåligt med vind, men vi seglar på så gott det går, men det blir en hel del ”motoriserande”. Vi for vidare och nästa stopp blev Söråker. Vi hade tänkt att gå till Kattskär, men där var det trångt och grunt och en omarkerad led… vi hoppade Kattskär och då stod Söråker på tur. Inte alls en kul hamn, vi låg nedanför en byggkran! Vi lagade mat och lade oss tidigt för att nästa dag runda Alnön och gå till Sundsvall.

”Och såg vid såg jag såg, hvarthelst jag såg”

Alnön har ett idealiskt läge mellan Indalsälven och Ljungan och med perfekta hamnar i Alnösundet. Här byggdes sågverken tätt. Som mest var 16 sågar i gång samtidigt. När Elias Sehlstedt blickade ut över Alnön från Sundsvall inspirerades han till den berömda frasen ”Och hela hamnen som en spegel låg. Och såg vid såg jag såg, hvarthelst jag såg” (1852). Vi såg inga sågar bara rester av gamla lastkajer i trä, men det  vi såg av Alnön var jättevackert. Vi passerade under Alnöbron.

Påväg in till Sundsvall passerade vi Ortvikens pappersbruk – det luktade inget, men det var mycket rök.. Därefter var det dags att gå under ännu en bro.

I Sundsvall roade vi oss med restaurangbesök både till lunch och middag, det finns otroligt många restauranger i city. Vi passade även på att gå på bio och såg Woody Allens senaste ”Irrational man” som gav en del att fundera på. Sundsvalls gästhamn var toppen fin och ligger helt centralt, nära Casinot.

Men nu börjar det bli riktigt kallt!

Vi funderade på vår hemfärd och var vi ska stanna efter Sundsvall. Nu var det onsdag morgon den 7 oktober och prognosen sade liten vind och från fel håll under onsdagen och torsdagen. Fredagen såg lovande ut med fantastisk segling med rätt styrka och riktning på vinden. Vi planerade och vårt första stopp var Lillubban ca 25 nm söder om Sundsvall. Det är en klubbhamn och den var också helt stäng, delar av bryggan hade plockats bort och bastun var flyttad till en säker vinterplats. Det var en mulen kväll och vi lade oss tidigt för att nästa morgon kasta loss runt sextiden. Eftersom det var mulet och vi lade oss tidigt missade vi helt norrskenet som visade sig från norr till söder i Sverige, jättesynd.

Nästa dag kastade vi loss från Lillubban och styrde mot Söderhamn, vi gick för motor eftersom det inte blåste något… solen sken och vi kollade prognosen för fredagen som tidigare utlovat ”fantastisk segling”.

Men nej, nej, nej! prognosen var ändrad till INGEN VIND. Vi har köpt en segelbåt, vi vill segla!

Vi gick igenom våra möjligheter, skulle vi gå till Söderhamn, eller skulle vi ta ett nattstopp på Storjungfrun eller ska vi nattsegla (läs motorisera) hela vägen hem?

Det är inte bara vi som har nytta av vinden, även fåglar, så vi fick en fripassagerare som passade på att vila hos oss en dryg kvart!

Det blev nattsegling/motorisering. Gissa om det är mörkt i Östersjön, jättemörkt, inte en båt sågs på AIS eller på radarn under hela natten. Det var stjärnklart så det hade gärna fått vara norrsken denna natt. Mitt pass fram till midnatt var jättelugnt och jag såg ett upplyst område strax styrbord 30 minuter bort (ca 3 distans). Det var upplyst som om det var ett tivoli, men några kulörta lyktor saknades. Jag kollade på sjökortet och det var Forsmark, men jag glömde fota. Jag tror inte jag sagt det, men det är Fredrik som tar de flesta av våra fina foton och han är även den som filmar mest.

Natten var lugn och skön, vi delade in kvällen och natten i 4 timmars vakter, även om jag fick lyxen att sova mellan ett och halv sju!

Totalt gick vi för motor 29 timmar och 165 distans från det att vi lämnade Lillubban och kom fram till Söderöra. På Söderöra mönstrade jag av och tog bil hem till huset. Det var riktigt kul att komma hem. Allt var sig likt och efter ett par timmar kändes det inte som att jag varit borta.

Fredrik och båten lämnade jag kvar på Söderöra där Fredrik, i och med att vi kom hem lite tidigare än planerat, kunde vara med sina gamla arbetskamrater för en helg med samkväm av olika slag, bastu var ett av dem.

Jag passade på att träffa föräldrar, syster med familj och så fick jag rå om Erik en stund också innan han tog tåget till Lund och GMU (grundläggande militär utbildning).

Ja, så var äventyret över för denna gång… tack för alla trevliga hälsningar och kommentarer, det är jättekul att läsa!

Nu ska vi planera för avsegling våren 2016!

Skuleberget

WoW vad jag kände mig proffsig när jag fick på mig utrustningen hos VIA FERRATA viaferrata.se och började bestiga Skuleberget strax utanför Docksta. Det var så jättekul att klättra, ibland kanske lite väl svårt att veta var fötterna skulle placeras och ibland fick vi verkligen dra oss upp med händerna längs berget, det var lite tufft emellanåt, men så kul klättring i 1 1/2 timme! Vi var helt ensamma denna dag på Skuleberget, solen sken och det var en fantastisk utsikt (igen). Vi tog oss ner till Rövargrottan där gamla sägner berättar att troll och annat ”otyg” bodde. På 1600-talet sägs det att rövare bodde i grottan och utgick därifrån när de plundrade handelsresande och byarna runtomkring. Jag tyckte grottan var väldigt liten, men några rövare fick det säkert plats. Vi lämnade Skuleberget, och kände att bergsklättring kanske också är vår grej, och promenerade de 2 km tillbaka till båten, kastade loss och körde för motor till Baggviken på Mjältön.

Sveriges högsta ö

Baggviken är en väl skyddad vik, som kallas femöringen kanske för att den är mycket liten, så när det är säsong är det säkert trångt i viken, men nu var vi helt ensamma, vilken lyx! Fredrik började genast såga och klyva ved till bastun och lägerelden, gud vad mysigt det var. En sådan härlig avslutning på dagen. Mjältön är Sveriges högsta ö med Bastutoberget som sticker 236 m ö h. Sedan 1960-talet finns en tradition att de som besöker öns topp tar med sig en sten och lägger på toppen. Vi tänkte inte vara sämre så vi packade med oss kameran, vatten och en sten och gav oss av. Det var drygt 2 km till toppen och det var stundtals ganska brant så jag saknade säkerhetslinan och bergshakarna från Skulebeget. Men vi tog oss upp och fick vår belöning, en fantastisk utsikt (igen), Höga Kusten är verkligen supervacker vart man än vänder sig.

På vägen ner såg vi älgspillning men träffade inte på älgen (puh!) men en orre/tjäder flög upp och skrämde livet ur oss, fast den var nog den som vart mest rädd. Vi plockade några lingon som vi ska ha som tillbehör till en middag framöver. Undertiden som vi förberedde oss för att kasta loss fick vi besök av kustbevakningen… Ni som läst bloggen från vår hemsegling minns säkert att den franska kustbevakningen bordade oss! Denna gång hade vi dock tur, det var Per med kollega som ville kolla att allt var OK och önskade oss en fortsatt skön segling. Första gången vi träffade Per var på Ulvön och då berättade han om båten Ester som han har bärgat ester1901.se och en till länk Bärgning av känd segelbåt

Som en passus kan jag berätta att vi funderade på att döpa vår båt till Ester efter min farmor och Fredriks mormor och mina föräldrars hund som tillfälligt bodde hos mig när Fredrik och jag träffades. Men vi valde Bushpoint, vi bor på Buskudden, och båten är ju också vårt hem.

Ö-vik

Nu har vi varit i Ö-vik ett par dagar, vilat upp oss från alla äventyr, städat och tvättat och sett på hockey på Fjällräven Center som är stor och fin! Det har inte gått särskilt bra för Modo i SHL i början av säsongen, men igår, då spelade de mycket bra, de ”slaktade” HV 71 och vann med 5-0! Inför gårdagens match låg Modo sist men efter gårdagens alla SHL-matcher ligger de på en åttonde plats (av 14). De sägs att ”Foppa” var med och peppade inför matchen och var han det tycker jag han ska peppa laget inför varje match!

Imorgon kastar vi loss igen och styr söderut, Högbonden står på tur att få ett besök av oss.

Här är en film från vår fina segling från Mjältön till Ö-vik.

Sedan vi skrev sist har vi varit upp till Byviken på norra Holmön som ligger strax norr om Umeå och vänt tillbaka till Höga Kusten.

Vi seglade en kort distans den 19 september, eller rättare sagt åkte för motor eftersom det inte fanns någon vind att tala om och det duggregnade, från Härnösand till Hornöbrygga. Det var mäktigt att gå under Höga Kustenbron som såg både vacker och majestätiskt ut från sjösidan.

Hörnöbrygga ligger vid Höga Kustenbrons norra landsfäste, det är en ganska liten gästhamn, men säkert välbesökt under säsong, men nu var vi ensamma. Det är skönt att sträcka på benen efter en dag på sjön, även om det var en kort just tur denna dag så var det skönt att gå till Hornöberget. Där finns ett hotell och utkiksplats, helt fantastiskt utsikt över delar av Höga Kusten och bron. Jag tror superlativen kommer bli många när vi ser mer av Höga Kusten!

Vi åt middag ombord som vanligt och när det blev mörkt såg vi att Höga Kustenbron var tänd, alltså inte den vanliga vägbelysningen, utan hela bron, det såg jättesnyggt och påkostat ut – bra där!

Höga Kustenleden är en led som går mellan Hornöberget och Örnsköldsvik med en total sträcka på 13 mil. Vi har gått delar av den, en del gick vi från Hornöberget och halvvägs till Lövvik och sedan vände och seglade på eftermiddagen en kort distans från Hornöbrygga till just Lövvik. Vi tillbringade natten i Lövviks lilla gästhamn, men vi var inte ensamma! Där låg ytterligare två båtar. De skulle senare på kvällen segla till sina hemma hamnar och till helgen ta upp båtarna för säsongen. Man kan tro att det är kallt, men det är det inte, vi har fortfarande temperaturer i vattnet och på land på 14-15 grader. Så vi badade bastu och doppade oss i havet i Lövvik. OK, jag medger det är ganska kallt i vattnet, men också skönt efter den varma bastun, fast Fredrik njuter nog lite mer än jag!

Från Lövviks brygga gav vi av oss av på en annan del av Höga Kustenleden, den som leder upp på berget Valkallen. Vi packade frukost i våra ryggsäckar och gav oss av… Det var en jobbig ”klättring” i 40 minuter som stundtals kändes som att gå i 30-40 graders lutning, tack och lov fanns det rep att hålla sig i och lägg där till 150 trappsteg, blöta och hala spångar! Men väl uppe glömdes snabbt ”klättringen” bort. Utsikten var häpnadsväckande vacker så långt ögat kunde se. Det går knapp att beskriva, men vi får hoppas att våra bilder kan göra naturen rättvisa. Och, ja, promenaden ner var en ”walk in the park”.

Efter lunch samma dag som Valkallen styrde vi mot Häggvik och gästhamnen bara några distans bort, alla vackra ställen ligger så nära här på Höga Kusten. I närheten av Häggvik ligger Värdshuset Mannaminne som har 200 000 besökare per år. Här har konstnären Anders Åberg skapat en unik samling av hus och föremål från svunnen tid. Men nu var det stängt för säsongen… Däremot fick vi en provianteringspromenad till Nordingrå, en sträcka på 3 km dit och 3 km tillbaka som kryddades av ett hällregn! Blött, blött och efter denna ansträngande dag med Valkallen och Nordingrå somnade vi ovaggade.

Halv elva dagen efter satte vi segel och styrde mot Ulvön och passerade gränsen 2000 nm på loggen – wow – 2000 nm i egen båt!

Vi lade till som enda segelbåt vid hotellbryggan. Nu hade hotellet och restaurangen stängt, men skulle öppna för konferensgäster dagen därpå. Då passade vi på och åt en mycket god middag som avslutade med nygjord vaniljglass och Ulvöblåbär. Som vi njöt, det var en skön omväxling från mat och disk ombord. Vi gillade det vi såg av Ulvön, ett gulligt litet samhälle runt hamnen med klassiska sjöbodar. Vi låg här i två nätter och hade fint väder med sol så vi passade också på att städa båten.

Sedan seglade vi vidare norr över från Ulvön. 50 nm och 8 timmar i regn och en kuling akter ifrån! Vi satt mest och tryckte i vårt ”dog house” som vi välsignade flera gånger denna dag. Usch, usch vad jobbigt och trist, men natthamnen Norrbyskär hade vi inte velat missa, även om regnet fortsatte under vår promenad runt på ön.

Norrbyskär är en liten samling låga och långsträckta skär på gränsen mellan Ångermanland och Västerbotten, strax utanför Hörnefors. På dessa öar byggde Mo och Domsjös VD Frans Kempe i slutet av 1800-talet ett stort exportsågverk drivet av ånga, sk ångsåg. För att få arbetskraft till sågen byggdes affär, skola och sjukvård upp. Arbetarna fick fri bostad och i början av 1900-talet hade samtliga hem elektrisk belysning vilket var en lyx på den tiden. Men arbetarna hade fler förmåner, åtta fåror upplöjt potatisland, ved och tillgång till tvättstuga och badhus. Här bodde mer än 1000 invånare. Folk flyttade hit från när och fjärran, gifte sig och skaffade barn. Föreningslivet var livaktigt och sammanhållning god. År 1952 lades sågen och numera är Norrbyskären ett turistmål och en populär sommaridyll.

Vi seglade vidare i sol och moln, 35 nm till Byviken på Holmön. Dagen efter låg vi hamn eftersom det rådde kuling på havet. Vi fick en promenad i blåsten till Berguddensfyr. Det går bilfärja till Holmön från Holmsund med många turer per dag och numera tar färjan 3 bilar mot tidigare 1! Så de flesta har sina bilar permanent på ön och bilbesiktningsmannen kommer ut två gånger per år. Så det gäller att ha rätt slutsiffra i regnumret för de månader de besiktigar på ön, annars får man söka dispens och det kostar extra…

Nu bestämde vi oss för att Holmön är det längst norrut vi kommer i år, det börjar bli lite, lite kallare och vi har mer att se och göra på Höga Kusten bl a Skuleberget och Högboden. Så vi kastade loss och styrde söder ut, mot Umeå och därefter till Skagshamn, strax norr om Örnsköldsvik. Där låg vi i natt och ställde klockan för att se månfenomenen – WoW – vilket starkt sken och sedan total månförmörkelse och en orange måne.

Idag, måndag, har vi haft den underbaraste seglingen till Docksta. Vindstyrka på 3-5 m/s från väst, nästan inga vågor och STOR sol – helt fantastiskt och vi pyste fram genom Höga Kustens vackra skärgård!

Imorgon är planen att bestiga Skulebeget och därefter segla runt bland Höga Kustenöarna för att senast torsdag anlända till Örnsköldsvik då vi ska ha hockeykväll, vi ska se  matchen Modo – HV 71 på Fjällräven Center!