Som du kanske märkte började våra utskick krångla och vi tror att det var i samband med någon automatisk uppdatering på vår blogg. Vi är inte helt säkra på att det är löst ännu.

Men som tur är har vi Bushpoints datasupport (läs syster Jessica ) som har gjort allt i sin makt för att du ska kunna få hänga med.

Efter en månads radioskugga är vi nu åter i Longyearbyen och har massor att skriva ikapp! För att du inte ska bli korvstoppade med allting på en gång tänkte vi dela upp det i flera inlägg så får du lite tid att smälta dem. Om nu allting fungerar så har du spännande morgonläsning de fem närmaste dagarna. Krånglar det så kommer datasupporten se till att det kommer så fort som……

Nu kanske du tänker att ni har ju postad på Facebook och Instagram och sanningen är den att vi skickat bild till syster Jessica med satellittelefonen och hon har publicerat. Det har tagit cirka 1 timme att skicka bilden med alla avbrott, men vad gör man inte …….

Sist vi gjorde ett riktigt inlägg hade vi nyss tankat i Longyearbyen och gav oss iväg norr ut med sikte på att passera 80° Nord, men med flera stopp.

Men låt oss börja med lite historia och upptäckarna!

Först ska vi reda ut varför det figurerar två namn Svalbard och Spetsbergen. Då går vi tillbaka till slutet på 1500 talet då holländaren Willem Barentsz for runt här uppe och upptäckte och namngav massa saker. Om du inte visste varför det heter Barentszhav så vet du nu. Först kom han till Björnön och där hade de närkontakt med en isbjörn, därav namnet.

Färden gick vidare norr ut och efter några dagar kommer de fram till en ö med massor av spetsiga berg och ger då namnet Spetsbergen. I dag heter hela ögruppen Svalbard och där ingår även Björnön, och den största ön heter fortfarande Spetsbergen. Så man kan väl säga att båda är rätt lite beroende på vad man pratar om.

Det figurerar många på äventyrare och upptäckare här uppe i Svalbard och vi var lite intresserade av att ta reda på vilka svenska killar som varit här uppe och gjort sig ett namn.

Vi har givetvis Andrée och hans luftballong och honom återkommer vi till.

Ett namn som vi kände till var Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901), han var den första att ta sig igenom Nordostpassagen 1878-1880 det vill säga på ovan sidan Ryssland och över på andra sidan. På Svalbard har han fått namnge en helt område Nordenskiöldland som är en del av ön Spetsbergen.

I våra efterforskningar stöter vi på Otto Torell (1828-1900) som är för oss i alla fall ett helt okänt namn. Han var här uppe och for runt redan i mitten på 1800 talet och anses vara fadern till hur man bedriver och dokumenterar expeditioner. Detta tack vare att han var bl a  både biolog och geolog och hade en logisk approach. Med på Torells sista expedition 1861 var den då 31 åriga Nordenskiöld som 17 år senare skulle göra sig känd för sin Nordostpassage och tre år senare vara chef över den svenska polarexpeditionen till Svalbard 1864.

Naturligtvis finns det även ett område uppkallat efter Torell också och du kan antagligen gissa dig till vad området heter?

Nu far vi vidare mot Kungsfjorden. Vi hade fått information om att vid Pooleypynten (på ön Prins Karls Forland) skulle det finnas valross. Tyvärr passerade vi i ganska dålig sikt så det var inte speciellt inbjudande att gå iland så genom kikaren konstaterat vi att de låg där och gottade sig.

Jeanette & Fredrik

Nu tänkte vi ge dig en uppdatering på vår Svalbardsresa. Vi befinner oss i Isfjorden som har en liten bifjord som heter Adventsfjorden och där ligger Longyearbyen och vi har mobiltäckning.

Du har ju fått rapport på att vi badade på Björnön och vi har förstått, när vi pratat med andra, att vi hade tur som lyckades komma iland på Björnön eftersom det kräver ganska lugnt väder. Stationschefen kommenterande att den norska flaggan hängde rakt ner på flaggstången och det gör den ”aldrig” på Björnön.

Seglingen till Svalbard var på det stora hela riktigt bra! Lite krabb sjö i början när vi lämnade den norska kusten och när vi sedan närmande oss Sörkapp på Svalbards sydspets, friskade vinden i ordentligt och vi såg (18 m/s) på vindmätaren. Det verkar vara så att när det är ostliga vindar så styrs vinden ner till spetsen och sedan, längre upp på kusten blockeras den ostliga vinden av bergen och dör ut, för att sedan samlas ihop och komma ut med full styrka ur nästa fjord!

I Longyearbyen handlade vi på oss lite mer mat, umgicks med andra seglare som vi träffat tidigare och beväpnade oss med en Mauser av väldigt hög ålder, men väl fungerande. Det är ett måste att vara beväpnad när man rör sig utanför Longyearbyen utifall att man skulle träffa på en isbjörn. Sedan 1971 har 9 personer dödats av isbjörn så oddsen känns ganska bra för att klara sig. Nu vill vi ju gärna se isbjörn, men gärna från båten och inte öga mot öga på land. Vi har fått rådet att spana av terrängen en bra stund innan vi gör en landstigning och gärna föra lite oljud.

Och så till sist lite matnyttigt. Precis som vi kanske du undrar var namnet Longyearbyen kommer ifrån. Faktum är att den hette Longyear City från början och det efter dess grundare amerikanen John Munroe Longyear som 1906 startade gruvföretaget Arctic Coal här. På så sätt började byn växa fram och är idag en av världens nordligaste bebodda platser. Gruvdriften är fortfarande igång men då mest for det egna energibehovet och det är meningen att gruvdriften helt ska upphöra 2023. Det som driver utvecklingen framåt idag är turism, universitet och forskning. Svalbard är även en skattefri zon vilket vi var glada för när vi fick betala 14,41 NOK per liter för de 800 vi fick i våra tankar.

Nu ger vi oss av norrut och vi hoppas kunna förmedla några enklare inlägg via satellittelefon. De högupplösta bilderna på isbjörn få du vänta på tills vi är åter i civilisationen, m vi nu lyckas se någon isbjörn, för det är långt ifrån alla som får se dem. Vi hoppas på turen och återkommer!  

Jeanette & Fredrik